En holmesian ser på ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows”

Skrivet av den 17 december 2011 och arkiverat i Guy Ritchies film Sherlock Holmes, Huvudnyheter, Nöje. Du kan följa alla kommentarer till den här artikeln genom RSS 2.0. Du kan lämna en kommentar eller en trackback till den här artikeln


Det ska sägas direkt att det här inte är en vanlig filmrecension. Det är så gott som omöjligt för mig att bedöma en Sherlock Holmes-film utifrån vanliga filmkritiska kriterier. Jag är så insnöad på detektiven att mitt filmtittande i det här fallet helt och hållet blir ur en sherlockiansk/holmesiansk synvinkel.

När Guy Ritchies första Sherlock Holmes-film med Robert Downey Jr (Holmes) och Jude Law (Watson) hade premiär för två år sedan skrev jag en lång text om varför sherlockianer inte alls upprördes över Ritchies nytolkning (läs gärna den texten också, som en fördjupning av det jag säger här nedan). Allting handlar nämligen om vilken kärlek man visar för mästerdetektiven. Jag har sett många filmer som har varit ytterst korrekta och trogna den schablonbild som finns av Holmes, men som ändå varit fruktansvärt trista. Detta är ofta filmer med fokus på ett klurigt mysterium, som filmens korrekte Holmes självklart löser utan större problem. Det blir helt enkelt lite slätstruket. Det märks så tydligt när kärleken till Holmes saknas.

Det märks lika tydligt när just den kärleken fått råda, t ex i BBC:s utmärkta modernisering ”Sherlock”. Eller, för att ta ett mer okänt exempel, i filmen ”Without a Clue”. Eller i Guy Ritchies båda Hollywoodrullar.

När jag nu såg ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows”, så var det med ett konstant leende på läpparna. Inte främst för humorns skull, utan för att jag myste. För en Holmesfanatiker är den här filmen en underbar upplevelse. Filmen är full med små blinkningar, ända från Watsons utspridda manuskriptsidor på skrivbordet i början av filmen till sluttexternas koppling till novellen ”The Final Problem”. Det finns gott om repliker hämtade direkt ur originalberättelserna, och speciellt i mötet mellan Holmes och Moriarty spinns det vidare i samma anda som deras berömda replikskifte i ”The Final Problem”.

Över huvud taget är hela filmen en filmatisering av ”The Final Problem”, men ovanpå denna originalhistoria har filmmakarna lagt på lager efter lager till en veritabel dagobertmacka. Intrigen är alltså ny, men själva basen känner vi igen. Det är en historia som definitivt fungerar att göra en sådan här actionfilm på. Jakten genom Europa och supermötet mellan superhjälten och superskurken, det är som gjort för film – och passar dessutom in som en naturlig utveckling av det senaste decenniets superhjältefilmer från Hollywood.

Intrigmässigt är det alltså långt ifrån Conan Doyles ursprungsberättelser. Och Holmeskaraktären är förstås inte riktigt den vi är vana vid. Men det spelar ingen roll, för det är gjort med kärlek. Jag accepterar fullt ut den här Holmesfiguren – det är fullt tillåtet att leka med Holmes. Det gör vi holmesianer jämt.

Precis som i första filmen gillar jag vänskapen mellan Holmes och Watson. Även om Holmes jäklas ganska mycket med Watson så ser vi vänskapen därunder. På samma sätt som vi kan se den i tv-serien ”Sherlock”. Och man förstår hur beroende Holmes är av Watson. Detta nya drag är nog den bästa utvecklingen som skett på senare år, och ligger bra mycket närmare originalberättelserna och Conan Doyles natur än mycket annat som producerats de senaste hundra åren i Holmesfilmväg.

Det är också underbart att se Stephen Fry som Holmes sju år äldre bror Mycroft. Även här tar man ut svängarna gentemot Conan Doyles original. Och även här görs det med kärlek. Det krävs inte mycket till människokännare för att se hur mycket Stephen Fry njuter av att få spela den här rollen. Fry har ju själv varit medlem i The Sherlock Holmes Society of London i unga år och är en hängiven Holmesentusiast.

Jared Harris fungerar bättre än väntat som Moriarty och han har fått ett helt pärlband av njutbara repliker. Och för mig som nästan nattdrömmer om Reichenbachfallet – det mytiska vattenfallet för alla holmesianer – så är det hur coolt som helst att se hur filmmakarna har pimpat stället.

Ur svenskt perspektiv är det roligt att Noomi Rapace har en så stor roll i filmen. Tyvärr innebär det mest att hon ofta är i bild, men inte får göra särskilt mycket.

En negativ sak måste jag förresten få framföra. Vid åtminstone tre tillfällen i filmen har Holmes förklädnader som är rent ut sagt usla. Och hur mycket man än förändrar Holmes så får man inte urlaka hans skarpsinne och enorma skicklighet. När han maskerar sig så går det inte att avslöja honom. Så jag undanber mig flintperuker som fladdrar löst framför öronen, lösskägg med synlig bakom-huvudet-snodd – och framför allt Holmes i superkass kvinnoförklädnad. Holmes kunde definitivt klä ut sig till kvinna, eller snarare gumma, så det förtar trovärdigheten när han inte är perfekt. Men jag inser att det är ett offer som kanske måste göras på underhållningens och den visuella humorns altare.

Jämfört med första Holmesfilmen av Guy Ritchie tycker jag som holmesian faktiskt bättre om den här. Jag kan inte peka på någon enskild sak som gör att jag känner så. Jag kan bara utgå ifrån att jag hade ett njutande leende på läpparna filmen igenom. Så för mig är det här absolut betyg fyra av fem, ja kanske till och med fyra plus.

Jo, förresten, jag vet nog varför jag gillar det här. Ända sedan jag var i tidiga tonåren har jag haft ett nördigt intresse för Sherlock Holmes. I gymnasiets fotokataloger syns jag alltid med deerstalker (den speciella Holmeshuvudbonaden) och mitt specialarbete i trean på gymnasiet handlade om Sherlock Holmes som kemist. Jag pratade sönder mina klasskamrater om Holmes. Jag minns en gång när Pia i parallellklassen hamnade bredvid mig på skolbussen. Varpå följde 28 minuters nyttig och grundläggande lektion i ämnet Sherlock Holmes. Hon satt som förstummad. Jag var verkligen nördarnas nörd och Sherlock Holmes skulle för evigt vara det mest förlegade av samtalsämnen. Fram tills nu. Holmes är plötsligt hyperaktuell och till och med en inspiration inom herrmodet. Hollywood gör urballa filmer om honom. BBC gör en av senare års smartaste och mest omtalade tv-serier – och det handlar om Sherlock Holmes! När jag direkttwittrade expertkunskaper om Holmes under SVT-visningen av första BBC-avsnittet fick jag mer än hundra nya followers på en halvtimme. Så ni förstår kanske varför jag inte kan se nya Holmesfilmen som andra filmrecensenter, utan istället sitter där med ett leende på läpparna och bara njuter.

Mattias Boström

6 kommentarer på “En holmesian ser på ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows””

  1. Morgan Malm skriver:

    En synnerligen insiktsfull analys, Mattias! Även jag, som också är holmesian, satt med ett leende på läpparna genom hela filmen. Ett tillägg vill jag dock göra: Ja, filmen innehåller tre ganska kassa förlädnader för Holmes, men också filmhistoriens två absolut bästa; den senare fick hela salongen att jubla av uppskattning när jag såg filmen. Du vet säkert vilka jag avser …

  2. Mattias Boström skriver:

    Morgan: Du har helt rätt i sistnämnda förklädnad! Genial!

  3. malligamallan skriver:

    Förstår fullt och fast!

    Verkligen roligt att läsa både den här och den förra recensionen som du länkar till.

    För övrigt gillade jag förra Sherlock Holmes-filmen med Downey Jr, trots att jag inte alls gillar honom i vanliga fall. Men Jude Law och han passar bra ihop. Och jag blir mycket nyfiken på att se den här filmen efter att ha läst din recension, även om jag inte kommer se en enda av de anspelningar du pratar om. Men det gör inget.

    Ser fram emot ett biobesök i jul!

  4. […] tycker jag att du ska läsa Mattias Broströms holmesianska kärleksförklaring till filmen. Filmer recenseras bäst av dem som älskar […]

  5. Mathilda skriver:

    Var så härligt att se filmen ^^ Och det även fast jag visste mycket av handlingen. Klädde mig i Viktorianskstil och levde mig in i de fina miljöerna å den spännande berättelsen…Det blev lite fånigt ibland i filmen, men ja det är ju frågan om underhållning ^^ Allt som får folk att gilla Sherlock Holmes är ju bra ^^ han förtjänar vår uppmärksamhet 😀

  6. Mattias Boström skriver:

    Mathilda: Åh, älskar att du klädde dig fint för biobesöket! Det låter som att du skulle trivas riktigt bra i Holmessällskapet i Uppsala, Doctor Mortimer’s Correspondents.

Skriv en kommentar

Logga in / Advanced NewsPaper by Gabfire Themes