DEN SVENSKA SAJTEN OM SHERLOCK HOLMES OCH HANS VÄRLD

Hemsida
Magasinet
Uppdateringar

Diskussionsforum

Artiklar
Förkortningar
Sällskap
Nyhetsarkivet
Nya svenska böcker
Bibliografi
Länkar

Webbmaster:
Mattias Boström

Mejla gärna till
info(at)sherlockholmes.se
- Vi besvarar frågor om Sherlock Holmes och Conan Doyle
- Vi tar gärna emot tips om Holmes-nyheter
- Om du vill ha vårt nyhetsbrev: skicka ett mejl med ditt namn till ovanstående adress; skriv "Nyhetsbrevet" i rubriken på mejlet.

The Baskerville Hall Club of Sweden
Vill du bli medlem i det svenska Sherlock Holmes-sällskapet?
Missa inte det nya intagningsprovet!
>>> Läs mer här

Sherlock Holmes Cookbook

Recension av Lars Jannedal

Den här boken kom ut 1976 och eftersom den är väldigt amerikansk är jag inte säker på att så många exemplar har hittat vägen till Sverige varför det kan vara av intresse att berätta lite om den.

Sherlock Holmes Cookbook (Bramhall House 1976) består av två avdelningar: Holmes Cooking och Baker Street Meals. Gärningsmännen heter Sean Wright och John Farrell, båda organiserade Holmesianer, (eftersom de är amerikaner använder de naturligtvis s-ordet själva, men här och nu är de befordrade till Holmesianer), Wright är grundare av The Non-Canonical Calabashes och Farell basar för The Tigers of San Pedro.

Förmodligen är de båda högst förträffliga män som går ut med soporna och är snälla mot fru och barn och kan sin Holmes utan och innan, men då det gäller gastronomi är det sämre ställt med kunskap och talang. Det hela är ett hopkok (ha!) av passager i dr. Watsons redogörelser där man, ofta mycket krystat, ger recept på rätter som möjligtvis kan ha ätits av de inblandade personerna.

Vad sägs om följande recept?

Swedish Salad:
Kall oxstek, inlagd sill, kokt potatis, kokta äpplen, kokta eller inlagda rödbetor, gurka, kapris, körvel, hårdkokta ägg, sardeller och ostron.
Allt hackas, blandas med olja och vinäger och serveras sedan med hårt vispad sur grädde färgad med rödbetsspad!

Tror de att the King of Scandinavia åt denna geggamoja?

Tror de att någon i Sverige äter denna geggamoja?

Inte ens hos Kajsa Warg, som skall det villigt erkännas inte alltför sällan passerar äckelgränsen, har jag hittat maken till denna geggamoja.

Det tar sig dock lite då de kommer till Mrs Hudsons hemlands vilda och pölsaliknande nationalröra; Haggis. Eventuella skottar i BHC må ursäkta, men för mina oskyldiga blå ögon ser den i avklätt skick faktiskt ut som pölsa och smaken är inte så vansinnigt långt ifrån pölsans den heller.

Receptet i Sherlock Holmes Cookbook är i det närmaste riktigt bortsett från att de har med lök men inte riven muskot och glömmer att luftstrupen skall med i första kokningen. (Det korrekta receptet börjar egentligen: "Kill a sheep. Save the pluck and the stomach. Eat the rest. When you are unbearably hungry again, or in preparation for that time, make a haggis …")

Vidare talar de inte om att tillagningen skall ske i två steg utan föreslår en kontinuerlig kokning på fem sex timmar. Då får man inte en haggis. Då får man förmodligen en havrebomb som luktar får.

Först kokas hjärta, lungor, lever och strupe ett par timmar och får svalna innan det hackas, fast strupen skall då inte vara med längre. Sedan blandas det med den rostade havren, stoppas i fårmagen och därefter sjuder man försiktigt en gång till. De har däremot tänkt på att tala om att fårmagen skall vändas ut och in och skrapas noga. Något som annars lätt kan gå den ovane haggismakaren helt förbi. Att den enda passande drycken till denna rätt är whisky noterar författarna också. Visserligen stavar de whisky med e (whiskey) något som är förbehållet precis allt annat utom just skotsk whisky, men det kan vi överse med just nu. (Fast i ärlighetens namn så förefaller mig kombinationen burbon och haggis lika ruskig som pyttipanna och rakvatten.) Dessutom skall whiskyn naturligtvis spädas med friskt källvatten, endast stollar dricker ren sprit till mat.

Vad jag dock definitivt saknar är det faktum att en rättrogen naturligtvis begår sin haggis på Burn´s Night den 25 januari till musik från säckpipa och högljutt deklamerande "Ode to a Haggis" av gamle Robert. Kommen till den tredje versen av de åtta:

"His knife se Rustic-labour dight,
An´ cut you up wi´ ready slight,
Trenching your gushing entrails bright
Like onie ditch;
And then, O what a glorius sight,
Warm-reekin, rich!"

hugger man så kniven i den ångande fårmagen så att det doftande innehållet sakta men obevekligt väller ut. Då och just bara då uppstår det mycket sällsynta och faktiskt på sitt sätt riktigt vackra ögonblick när man kan se stora starka skäggiga män i kilt i tårar.

Men, att Holmes och Watson skulle bjudits denna rätt av Mrs Hudson förefaller ytterst otroligt. En scen där Watson spelar säckpipa och Sherlock Holmes står med kniven höjd över en darrande haggis och deklamerar skotsk lyrik, (eller tvärtom för den delen, Holmes kan ju redan traktera fiol och en pensionerad arméläkare borde kunna sprätta en haggis korrekt), tilltalar visserligen mitt sinne för det bisarra, men den kan naturligtvis aldrig ha inträffat i verkligheten.
Som användbar kokbok är Sherlock Holmes Cookbook faktiskt inte mycket att ha. Däremot är det rätt kul att se två amerikaners uppfattning om engelskt, europeiskt och kolonialt kök och som kuriosa kan den naturligtvis pryda sin plats i Holmeshyllan.

Artikeln tidigare publicerad i The Moor.