DEN SVENSKA SAJTEN OM SHERLOCK HOLMES OCH HANS VÄRLD

Hemsida
Magasinet
Uppdateringar

Diskussionsforum

Artiklar
Förkortningar
Sällskap
Nyhetsarkivet
Nya svenska böcker
Bibliografi
Länkar

Webbmaster:
Mattias Boström

Mejla gärna till
info(at)sherlockholmes.se
- Vi besvarar frågor om Sherlock Holmes och Conan Doyle
- Vi tar gärna emot tips om Holmes-nyheter
- Om du vill ha vårt nyhetsbrev: skicka ett mejl med ditt namn till ovanstående adress; skriv "Nyhetsbrevet" i rubriken på mejlet.

The Baskerville Hall Club of Sweden
Vill du bli medlem i det svenska Sherlock Holmes-sällskapet?
Missa inte det nya intagningsprovet!
>>> Läs mer här

Morgan Malm tittar närmare på

The Hound of the Baskervilles

BBC / 2002 / 99 min.

Tiger Aspect Productions för BBC. Manus: Alan Cubitt. Regi: David Attwood. I rollerna: Richard Roxborough (Sherlock Holmes), Ian Hart (dr Watson), John Nettles (dr Mortimer), Geraldine James (mrs Mortimer), Matt Day (sir Henry Baskerville), Richard E Grant (Stapleton), Neve McIntosh (Beryl Stapleton), Ron Cook (Barrymore), Liza Tarbuck (mrs Barrymore), m. fl.

Den som intresserat sig för olika framställningar av Sherlock Holmes i visuella och auditiva media vet att BBC är ett namn att respektera. På radio har vi bland annat kunnat njuta av Carleton Hobbs och Clive Merrison som Holmes, och för TV har Alan Wheatley, Douglas Wilmer, Peter Cushing och Tom Baker spelat detektiven. Mot bakgrund av BBC:s rika flora av trogna dramatiseringar, kan man fråga sig varför bolaget nu brytt sig om att göra ytterligare en TV-version (bolagets tredje) av The Hound of the Baskervilles. Denna nya filmatisering är dock mer än bara ytterligare en återgivning av Conan Doyles historia. I manusförfattaren Alan Cubitt och regissören David Attwoods händer har den gotiska romanen blivit en thriller för den vuxna tittarskaran, i samma stil som Murder Rooms.

Denna senaste Hound är trogen stämningen i originalet men tar sig vissa friheter med texten, vilka skulle kunna få fundamentalisten att se rött. Liksom 1939 års version inleds filmen med ett rättsförhör rörande sir Charles Baskervilles död. Bilder på den avlidne, utsträckt på en bår med ansiktet förvridet av fasa, blandas med vittnesmål från doktor Mortimer och Barrymore, tillbakablickar till ögonblicket då hovmästaren fann sir Charles i idegransallén och panoreringar över den ödsliga heden. Vi får även bevittna Seldens flykt från Princetown, och hur två fångvaktare på jakt efter straffången omkommer i Grimpenmyren. När vi väl stiftar bekantskap med Holmes och Watson är det i en kort scen på ett turkiskt bad, lånad från "The Illustrious Client". Allt detta ersätter den klassiska (men dialogdrivna) inledningen där Holmes och Watson diskuterar doktor Mortimers käpp, och tydliggör produktionens mörka ton och raska tempo redan från början.

Även legenden om Hugo Baskerville har kortats och förändrats, och återges här av doktor Mortimer till stämningsfull musik, men utan visuell tillbakablick. Den enda tidigare version som nöjt sig med en muntligt återgiven version av legenden är Granadas version från 1988 och i det fallet var valet ett misstag. I BBC:s version är legenden snarast är den en redogörelse för historien om sir Richard Cabell, som ofta citeras som en källa till legenden om Hugo Baskerville. Denna förändring fungerar emellertid förvånansvärt effektivt, tack vare den högst dramatiska inledningen, och Mortimers "Mr Holmes, they were the footsteps of a gigantic hound!" är mer skrämmande här än i någon annan version.

Väl i Devonshire följer fler överraskningar. Liksom i 1939 års version håller mrs Mortimer en seans med överraskande resultat, då Baskervilles hund uppenbarar sig. Paret Barrymore har fått några ytterligare scener som ska förklara deras egendomliga beteende. Filmen utspelas vid juletid och således ger sir Henry en storartad julfest på Baskerville Hall. En betydelsefull förändring är att såväl Laura Lyons som mr Frankland utelämnats ur produktionen. Båda fanns med i Cubitts ursprungliga manuskript, men offrades då BBC i sista minuten kortade speltiden med 20 minuter. I en detektivhistoria med förhållandevis få misstänkta redan från början, får detta stora konsekvenser och gör filmen till mer av en thriller än en deckare. Slutligen har både Jack och Beryl Stapletons öden förändrats, men dessa ska ej avslöjas här.

Den överraskning som de flesta holmesianer reagerat negativt på rör tyvärr rollbesättningen och det faktum att BBC inte givit huvudrollen till Richard E Grant, som länge ansetts vara idealisk för rollen som Holmes. Detektiven spelas istället av Richard Roxborough, som det påpekats fysiskt sett passat bättre som Watson. Kan man dock bortse från detta, finner man i Roxborough en kompetent och originell Holmes. Han gör en ungdomlig men, vid första anblicken, stel och aristokratisk detektiv, vars mest excentriska handling är att han vid ett tillfälle askar sin cigarett i ett whiskyglas. Han drar sig dock inte för att leva i största brist på komfort på heden eller att slå tillbaka när han blir attackerad. Trots sin något högdragna attityd tillåts han emellertid ha glimten i ögat. Till Stapleton ger han, i biljardrummet på Baskerville Hall, rådet: "Never play Watson. Particularly not for money. He's an absolute demon". Holmes tillåts även en viss grad av mänsklighet genom att han ses nyttja droger vid inte mindre än två tillfällen. I en på samma gång fascinerande och frånstötande scen får vi se honom injicera sin sjuprocentiga lösning samtidigt som hans egen röst, överlappande från nästa scen, citerar från varningen till sir Henry: "As you value your life or your reason . . . "

Även Ian Hart som Watson gör en ovanlig rolltolkning. Liksom Holmes är Watson i denna version yngre än vanligt. Han är en handlingens man, som ständigt bär sin revolver redo för alla situationer. Den ende han inte misstänker är sir Henry och de två delar ett par lätt komiska scener. När Watson sätter sig på en säng och finner den hård som en planka noterar han högt: "The granite mattress, an excellent choice!" Överlag framställs Watson emellertid som en tämligen bister man som inte gärna låter sig domineras av detektiven. När han inser att planen att ta Stapleton på bar gärning kan sätta sir Henrys liv i fara, tänker han avbryta den. När Holmes försöker hindra doktorn ryter den senare "Take your hands off me!" Med Hart tycks Watson således definitivt ha räddats ur Bruce/ Walters/ Rigby/ Churchill-träsket.

Det är emellertid Richard E Grant som Stapleton som stjäl föreställningen. Eftersom det redan två tredjedels väg in i filmen avslöjas vem skurken är, tillåts Grant tidigt spela ut alla Stapletons otrevliga personlighetsdrag. Scenerna där han terroriserar sin hustru med en enkel gest eller en blick är riktigt kusliga och det kommer att bli mycket svårt för undertecknad att föreställa sig Stapleton på något annat sätt än som han spelas av Grant. Extra tydligt hur Grant dominerar filmen blir det vid det första mötet mellan Stapleton och Holmes. Grant, väl 20 centimeter längre än Roxborough, har fått en del av doktor Mortimers repliker och Stapleton uttalar sig sålunda entusiastiskt beträffande detektivens kranium. Det som fullständigt punkterar scenens trovärdighet är det enkla faktum att det är Grant som har den mest intressanta huvudformen av de två aktörerna.

Övriga skådespelare gör överlag goda prestationer. Matt Day känns trovärdig och sympatisk som sir Henry. John Nettles doktor Mortimer har föga gemensamt med bokens excentriske frenolog, men är ändå ett fullgott substitut och som så ofta framställs han som ytterligare en misstänkt. Mrs Mortimer ges litet utrymme i historien och när hon under seansen låter sir Charles tala genom henne blir det för ett ögonblick oavsiktligt komiskt. Neve McIntosh som Beryl Stapleton är skörheten och skönheten personifierad och utgör en stark motpol till Grants Stapleton. Extra beröm förtjänar Ron Cook och Liza Tarbuck som paret Barrymore. Deras känslor för varandra känns fullständigt äkta och motiverar därför det ytterligare utrymme de fått. Minst utrymme ges tyvärr kommissarie Lestrade. Det är en tacksam roll, som emellertid ofta stryks i olika dramatiseringar. Kanske ska vi vara tacksamma för att han åtminstone fick vara med i denna version.

Nästa stora roll i detta drama spelas inte av en person utan av Isle of Man, som här agerar stand-in för Dartmoor. Man kan med rätta fråga sig varför man, om man spelar in i England, inte tar tillfället i akt att använda sig av det riktiga Dartmoor. Man erinrar sig lätt den sandiga och snåriga heden i Hammers filmatisering från 1959 (inspelad i Surrey) och den bleka och trista heden i Granadas version (delvis inspelad i Yorkshire). I detta fall är emellertid substitutet mer än tillfredsställande. Här finns visserligen inte många stenåldersbosättningar, men det vindpinade, vidsträckta och ofruktsamma landskapet, med dess ständiga hällregn, är stämningsfullt nog för fyra versioner av The Hound. Därtill är Baskerville Hall som hämtat ur romanen, komplett med vildsvinshuvuden på grindstolparna. Med ypperliga Londonmiljöer, stilfullt foto, samt musik, kostymer och rekvisita av högsta klass, är detta således den mest estetiskt tilltalande filmatiseringen hittills.

Slutligen kommer vi så till historiens egentliga centrum: the hound. I tidigare filmatiseringar har vi vant oss vid att oftast bli besvikna på dess uppenbarelse. I den aktuella versionen är hunden dels skapad medelst datorgrafik, dels en mekanisk konstruktion, något som ger ett överlag tillfredsställande intryck. Dess första uppenbarelse, vid fönstret på Merripit House, varar ett så kort ögonblick, att man egentligen inte får någon god bild av djuret. Bättre blir det när, i filmens klimax, odjuret dundrar fram ur dimridån utanför Merripit House och tar upp jakten på sir Henry. Påtagligt är dock att man undvikit att ge hunden dess eldiga lyster, vilket hade kunnat förhöja effekten ytterligare.

Sammanfattningsvis är denna nya version av The Hound of the Baskervilles den bästa på 20 år. Den överträffar med goda marginaler såväl 1988 som 2000 års versioner och lever väl upp till versionerna från 1939 (Rathbone), 1959 (Cushing), 1968 (Cushing igen) och 1983 (Richardson). Filmen tar sig förvisso vissa friheter med originalet, men dessa är ofta uppfriskande originella och i vissa fall avsevärda förbättringar av originalet. Roxborough och Hart gör originella rolltolkningar och känns båda trovärdiga. Resten av aktörerna kompletterar dem väl och jag skulle inte bli förvånad om Richard E Grant får rollen som Holmes inom en snar framtid. Om det blir i ytterligare en version av The Hound of the Baskervilles återstår att se; trots allt är detta den trettonde engelskspråkiga versionen av denna ofta filmatiserade historia och det kan dröja länge innan det kommer en ny.

(The Hound of the Baskervilles finns på PAL video och region 2 DVD från ledande internetföretag. Med DVD:n följer en timslång "bakom kulisserna"-dokumentär.)

Artikeln tidigare publicerad i The Moor.