DEN SVENSKA SAJTEN OM SHERLOCK HOLMES OCH HANS VÄRLD

Hemsida
Magasinet
Uppdateringar

Diskussionsforum

Artiklar
Förkortningar
Sällskap
Nyhetsarkivet
Nya svenska böcker
Bibliografi
Länkar

Webbmaster:
Mattias Boström

Mejla gärna till
info(at)sherlockholmes.se
- Vi besvarar frågor om Sherlock Holmes och Conan Doyle
- Vi tar gärna emot tips om Holmes-nyheter
- Om du vill ha vårt nyhetsbrev: skicka ett mejl med ditt namn till ovanstående adress; skriv "Nyhetsbrevet" i rubriken på mejlet.

The Baskerville Hall Club of Sweden
Vill du bli medlem i det svenska Sherlock Holmes-sällskapet?
Missa inte det nya intagningsprovet!
>>> Läs mer här

Därför hade Holmes rätt!

Om logiken i "The Empty House"

av Morgan Malm

Många kritiker har under åren kommit att ifrågasätta Sherlock Holmes redogörelse för The Great Hiatus, det vill säga de tre åren 1891-1894, från Holmes försvinnande i "The Final Problem" tills hans återkomst i "The Empty House". Dels har kritikerna, ofta med utgångspunkt från de internationella konflikter som rådde vid tidpunkten, ställts sig skeptiska till att Holmes kunde besöka många av de platser han nämner. Dels menar man att anledningen till att han beslutades sig för att försvinna, inte är logisk. Överste Moran, som var ögonvittne till dödskampen, visste att Holmes överlevt, och eftersom Holmes kände till detta faktum, var det onödigt för detektiven att iscensätta sin egen död.

Emellertid är det min uppfattning att Holmes motiv till att vilja försvinna för en tid var fullkomligt logiska och att han agerade på det enda sätt han kunde. Låt oss därför rekapitulera: Väl på kontinenten med Watson, får Holmes av sin bror Mycroft veta att samtliga medlemmar av Moriartys organisation arresterats, utom just Moriarty. Långt senare, när Moriarty länge legat på bottnen av Reichenbachfallet, förklarar han emellertid för Watson: "I knew that Moriarty was not the only man who had sworn my death. There were at least three others whose desire for vengeance upon me would only be increased by the death of their leader." Holmes måste sålunda ha vetat om att någon medlem av organisationen inte kunde åtalas, och således var fri att hämnas Moriartys död.

Det kan inte råda något tvivel om vem denna person var: överste Sebastian Moran, som var känd för Holmes redan vid tidpunkten för tragedin i Birlstone. Holmes insåg alltså att han själv skulle förbli ett jagat villebråd till dess han satt Moran bakom galler. Sålunda beslutade Holmes sig för att iscensätta sin egen död, för att invagga Moran, och eventuella övriga medlemmar av organisationen, i en känsla av falsk säkerhet. Han lade sig tillrätta på klipphyllan och iakttar räddningsuppbådet. Så snart de givit sig av, grusas emellertid Holmes planer: en neddimpande sten vittnar om att någon ur Moriartys organisation (med säkerhet Moran) bevittnat Holmes räddning och fortfarande är ute efter hans liv. Holmes tar till flykten och befinner sig en vecka senare i Florens. Endast en person vet då om att han är vid liv: överste Moran, just den person han minst önskat skulle veta om det, och som han iscensatt sitt försvinnande för.

Vad hade då Holmes för motiv till att fortsätta att hålla sig gömd? För att få svaret måste vi reda ut av vilken anledning Moran undkom rättvisan i London. Vi drar oss till minnes att Holmes, redan i slutet av 80-talet, hade påpekat för kommissarie MacDonald, att översten var professor Moriartys stabschef. Eftersom Moran således var känd i polishögkvarteret, kan det endast ha funnits två anledningar till att han undkom rättvisan i London. Antingen kunde man inte binda honom vid något brott, eller också flydde han helt enkelt undan polisen. Det senare kan emellertid avfärdas av den enkla anledningen att vi vet att Moran kunde återvända till London efter Reichenbach-incidenten utan att bli arresterad. Holmes uttryckte själv aldrig någon förvåning över att Moran undkom rättvisan och måste således redan i London ha insett att man inte kunde komma åt honom.

Det enda sättet att få Moran bakom lås och bom var således att vänta till dess översten av desperation begick något allvarligt brott, antingen för att skydda sitt skamliga förflutna eller sin fortsatta kriminella verksamhet. Tills dess var det av yttersta vikt att Holmes höll sig gömd, och geografiska avstånd underlättade givetvis processen. Att Moriarty lyckades fly tyder tyvärr på att han haft informatörer inom polisväsendet. Om Holmes satte Scotland Yard att bevaka översten, skulle Moran bli försiktig och knappast låta sig luras att begå något brott för vilket man kunde arrestera honom. Han skulle knappast ens våga fortsätta att spela falskt.

Så kommer tillfället Holmes väntat på i tre år. Moran mördar välborne Ronald Adair, något som måste ha inneburit en stor risk för översten. Någon polisman kunde mycket väl ha kopplat ihop den Moran som spelat kort med Adair med mannen som en gång förknippats med professor Moriarty. Moran måste ha förberett sig noga för att förhindra, att Sherlock Holmes påpekade sambandet för polisen. Han måste ha insett att så snart Holmes fått höra talas om dådet, skulle detektiven återvända till London. Sålunda placerar Moran en vakt utanför 221B (och förmodligen på många andra platser i London). När denne så småningom rapporterar att Holmes återvänt, agerar Moran utifrån sin sedan länge noga övervägda plan att mörda Holmes.

Det planerade mordet var ett relativt ofarligt brott för Moran. I allmänhetens ögon var Sherlock Holmes död sedan tre år och vem kan bli åtalad för mordet på någon som redan är död? Därför var det med största brådska Moran iscensatte mordförsöket: varje minut Holmes var i London riskerade han att bli igenkänd. Troligen hade Moran för avsikt att sända underhuggare till 221B så snart mordet begåtts för att hämta kroppen, som annars skulle avslöja honom, och för att tysta Mrs Hudson, som bevittnat Holmes återkomst.

För att Moran verkligen skulle våga försöka att mörda Holmes, var det därför, paradoxalt nog, av största vikt för Holmes att inte avslöja att han överlevt. Ju färre personer som verkligen visste att Holmes var i livet, desto större möjlighet att Moran skulle försöka mörda detektiven. Detta måste Holmes ha räknat ut redan i Schweiz och därför var det otänkbart för Holmes att meddela Watson att han överlevt. Ett brev hade förmodligen inte ens övertygat Watson. I värsta fall skulle Watson ha gått till polisen, eller Mycroft, och vänt upp och ned på London för att finna avsändaren och kanske röjt Holmes gömställe. Holmes kunde helt enkelt inte ta den risken om han skulle få fast Moran.

Vad man slutligen kan anföra som kritik mot Holmes, är att han inte var tillräckligt klar i sin redogörelse för alla sina motiv till diskretion. Möjligen var han själv uppspelt den där eftermiddagen på Watsons praktik, inför tanken på att samma kväll tillfångata överste Moran. Och Watson, käre gamle Watson, var säkerligen alldeles för tagen av stundens dramatik för att ifrågasätta sin väns ord.

Till sist kan man fråga sig hur det kom sig att Moran inte dömdes till döden för mordet på Adair. Troligen kunde man inte bevisa att just han hållit i Von Herders luftgevär på mordkvällen, och allt man kunde döma honom för var, som Lestrade föreslog, mordförsök på mr Sherlock Holmes.

Artikeln tidigare publicerad i The Moor.