DEN SVENSKA SAJTEN OM SHERLOCK HOLMES OCH HANS VÄRLD

Hemsida
Magasinet
Uppdateringar

Diskussionsforum

Artiklar
Förkortningar
Sällskap
Nyhetsarkivet
Nya svenska böcker
Bibliografi
Länkar

Webbmaster:
Mattias Boström

Mejla gärna till
info(at)sherlockholmes.se
- Vi besvarar frågor om Sherlock Holmes och Conan Doyle
- Vi tar gärna emot tips om Holmes-nyheter
- Om du vill ha vårt nyhetsbrev: skicka ett mejl med ditt namn till ovanstående adress; skriv "Nyhetsbrevet" i rubriken på mejlet.

The Baskerville Hall Club of Sweden
Vill du bli medlem i det svenska Sherlock Holmes-sällskapet?
Missa inte det nya intagningsprovet!
>>> Läs mer här

Historierna om Holmes som pusseldeckare

av Morgan Malm

Sherlock Holmes är utan tvekan litteraturhistoriens störste detektiv. Men likväl hävdas ofta att historierna inte är särskilt bra detektivhistorier. Det tycks nämligen som om vissa kritiker utgår från att den ideala detektivhistorien är pusseldeckaren och behandlar historierna om Holmes som vore de tidiga pusseldeckare, vilket knappast är rättvist. Dels eftersom genren som sådan skapades först på tjugotalet, dels för att man då måste betrakta flera av kvaliteterna i historierna som defekter. Visserligen finns i historierna flera drag som skulle komma att bli stilbildande för pusseldeckaren, men de är inte många. Det låsta rummet förekommer i "The Speckled Band" och i viss mån i The Sign of Four, "The Empty House" och "The Lion's Mane". Knepet att låta en person som står över misstanke vara berättaren är ett annat klassiskt drag. Ungefär där tar emellertid likheterna slut.

Utmärkande för pusseldeckaren the whodunit är de regler och konventioner författaren måste underkasta sig. Läsaren måste på ett objektivt sätt ställas inför samtliga fakta och utifrån dessa själv kunna göra sig en uppfattning om vem eller vilka som gjort vad i historien. Så kallade "red herrings" villospår strös ut för att läsaren ska gå vilse, och ledtrådar av verkligt värde göms omsorgsfullt. Författaren gör sällan anspråk på att vilja förändra samhället med sin berättelse och motiv för brott är därför i pusseldeckaren endast intressanta om de hjälper till att lösa mysteriet.

Om man vill göra anspråk på att historierna om Sherlock Holmes är ett slags tidiga pusseldeckare medför detta att de måste uppfylla de grundläggande kraven för hur pusseldeckaren är konstruerad. Den ryske författaren Tzvetan Todorov har definierat pusseldeckaren som två historier: historia A, som rör motivet och de händelser som ledde till att ett brott begicks, och historia B, som rör den undersökning som följer och där detektiven spelar huvudrollen. Enligt Todorov börjar en deckare som regel vid en punkt där historia A redan har utspelats och brottet har begåtts. Allteftersom undersökningen, historia B, fortskrider uppdagas mer och mer av historia A till dess de båda historierna sammanstrålar med gripandet av brottslingen. Vidare har Tododrov argumenterat att motivet för brottet i pusseldeckaren bara är viktigt i det att det för oss närmare lösningen på mysteriet.

Emellertid stämmer dessa regler dåligt överens med historierna om Sherlock Holmes. Historierna är skrivna utan större inbördes konventioner: Ett klimax där brottslingen avslöjas förekommer sällan. Brottslingar kan mycket väl tänkas undkomma lagen, som i "The Resident Patient" och "The Five Orange Pips". Historien kan börja när det mesta detektivarbetet redan är gjort, som i "The Dying Detective", eller inte alls innehålla ett mysterium, som "The Final Problem". Dessutom får motivet i historierna ofta stort utrymme. I Conanen förekommer återgivningar av hela motiven bakom de brott som begås, i exempelvis A Study in Scarlet, "The Cardboard Box", "The Crooked Man" och The Valley of Fear. Detta tyder på ett intresse för motiven till brott, vilket vore främmande i en pusseldeckare. "The Cardboard Box", till exempel, visar på ett socialt intresse för alkoholens påverkan på människan. Opiummissbruk ("The Man with the Twisted Lip") och orättvisa lagar för skilsmässor ("The Devil's Foot") är andra sociala frågor som berörs i berättelserna. Där pusseldeckaren inte bryr sig om motiv annat för att kunna lösa mysterier visar berättelserna i Conanen på ett socialt engagemang. Denna fokusering på motiven bakom brott innebär även att brottslingarna som regel är rundare karaktärer än man kunde förvänta sig. Jim Browner, Jefferson Hope och Henry Wood är fint mejslade karaktärer som inte skulle höra hemma i en pusseldeckare.

Beträffande karaktärisering är det också intressant att Sherlock Holmes är så mycket mer realistisk än många av hans efterträdare. Holmes är dels, som så många andra detektiver, en övermänniska. Han kan identifiera 140 olika sorters tobaksaska, och ett stort antal parfymer och däckspår. Han är intellektuellt överlägsen de flesta andra karaktärer i Conanen, men är samtidigt en mycket mänsklig skapelse. Hans hjärna fungerar bara om den stimuleras av arbete. Annars måste detektiven missbruka droger för att inte kollapsa. Holmes drabbas av minst två mentala sammanbrott och hans beteende förefaller stundom maniskt. Han har problem med kvinnor och tillåter sig sällan att visa känslor men när han gör det, som i "The Three Garridebs" brister fördämningarna rejält. Karaktäriseringen i historierna sålunda långt mer fascinerande än konventionen skulle ha krävt.

Det sista krav berättelserna borde uppfylla som pusseldeckare är det för pusseldeckaren så utmärkande draget att alla fakta måste läggas inför läsaren innan historiens upplösning. Det klassiska draget att låta berättaren vara våra ögon och öron medför i vanliga fall att berättaren får ansvaret att förtälja allt, så att läsaren ges en sportslig chans att lösa mysteriet. Watson får emellertid inte alltid veta lika mycket som Holmes. "You know my methods. Apply them," säger Holmes och låter på så sätt läsarna få veta precis så mycket eller lite han vill att vi ska veta. Holmes tillåts vad få efterföljare får göra: dölja fakta för läsaren. I Conanen finns visserligen historier där vi ställs inför precis samma fakta som Holmes, men dessa är i minoritet. "The Man with the Twisted Lip" kan sägas representera de fall där vi, läsarna, ställs inför samma fakta som Holmes och Watson, liksom "The Problem of Thor Bridge". I många fall håller Holmes emellertid inne avgörande fakta. I "The Red-Headed League" inser Holmes tidigt att Vincent Spaulding och John Clay är en och samma person. Dock berättar han det inte för Watson förrän i berättelsens upplösning. I flera historier skaffar sig Holmes kompletterande fakta på egen hand under berättelsens gång, och döljer på så sätt avgörande ledtrådar för läsaren. Till exempel beger han sig ensam till Bond Street i "Silver Blaze" och får där veta att John Straker och William Derbyshire var en och samma person. I The Valley of Fear letar Holmes reda på den försvunna hanteln på egen hand och berövar Watson och oss den viktigaste ledtråden i hela historien. Likaledes döljer han den avgörande detaljen fotografiet på lady Hilda i "The Second Stain". Det ultimata exemplet torde emellertid vara The Hound of the Baskervilles. Redan i berättelsens början har Holmes känt att det anonyma meddelandet till sir Henry doftar parfym och drar slutsatsen att det finns en kvinna med i spelet. Detta talande faktum avslöjas dock först i slutet av historien.

Vi kan sålunda konstatera att historierna om Holmes inte uppfyller de grundläggande kraven för hur pusseldeckare skall vara konstruerade. De är strukturellt oförutsägbara och bryter mot de flesta konventioner inom genren. Pusseldeckaren må vara underhållande men är knappast realistisk, vilket historierna om Holmes kan sägas vara i viss mån. De är sålunda inte att betrakta som tidiga representanter för genren och det är därför orättvist att kalla historierna sämre detektivhistorier för att de inte uppfyller senare konventioner. Ska man döma historierna efter några premisser över huvud taget måste det vara i enlighet med den utsträckning i vilken de fungerar som historier om en stor detektiv. En bra deckare ska övertyga, inte bara i sättet på vilket ett eventuellt mysterium löses, utan även vad gäller karaktärisering och realism. Om vi övertygas av Holmes sätt att lösa fall och om karaktärerna framstår som verkliga är historierna lyckade. Få torde tvista om svaret.

Artikeln tidigare publicerad i The Moor.