DEN SVENSKA SAJTEN OM SHERLOCK HOLMES OCH HANS VÄRLD

Hemsida
Magasinet
Uppdateringar

Diskussionsforum

Artiklar
Förkortningar
Sällskap
Nyhetsarkivet
Nya svenska böcker
Bibliografi
Länkar

Webbmaster:
Mattias Boström

Mejla gärna till
info(at)sherlockholmes.se
- Vi besvarar frågor om Sherlock Holmes och Conan Doyle
- Vi tar gärna emot tips om Holmes-nyheter
- Om du vill ha vårt nyhetsbrev: skicka ett mejl med ditt namn till ovanstående adress; skriv "Nyhetsbrevet" i rubriken på mejlet.

The Baskerville Hall Club of Sweden
Vill du bli medlem i det svenska Sherlock Holmes-sällskapet?
Missa inte det nya intagningsprovet!
>>> Läs mer här

Sherlock Holmes på film och TV
Del 1: The Sign of Four

av Morgan Malm

Sherlock Holmes sägs (bl. a. i senaste utgåvan av Guinness rekordbok) vara den oftast filmatiserade literära figuren. Hans namn är välkänt och det faller sig naturligt att även filmindustrin under årens lopp sökt slå mynt av karaktären. Att man då ofta valt att göra film av de längre historierna är också naturligt: de fyller bättre ut nittio minuters film.

Det torde vara ställt utom allt tvivel att The Sign of Four och The Hound of the Baskervilles är de oftast filmatiserade av de längre historierna. Själv har jag uppgifter rörande inte mindre än fjorton filmatiseringar av HOUN och jag känner till ungefär hälften så många filmversioner av SIGN. Att valet fallit på just SIGN och HOUN är logiskt enär de är bättre sammanhängda än A Study in Scarlet och The Valley of Fear, som ju båda har långa tillbakablickar i tiden.

Trots att det gjorts många filmatiseringar av SIGN och HOUN har filmbolagen emellertid förvånansvärt sällan lyckats matcha originalen i handling och kvalitet. Twentieth Century Fox-versionen av HOUN från 1939 och Granadas filmatisering av SIGN är de två filmer som kanske kommit originalen närmast. Icke desto mindre har det gjorts många fler. Närmast till hands att nämna ligger kanske Peter Cushings, Ian Richardsons, Jeremy Bretts och Matt Frewers versioner av HOUN och Richardsons och Frewers versioner av SIGN. Vilka är då de huvudsakliga problem som filmskapare ställs inför när det gäller SIGN och HOUN? Hur har man i ovannämnda filmer tacklat problemen och varför utmärker sig några av dessa filmer som överlägsna gentemot de andra? Dessa frågor skall här undersökas i två artiklar. Den första avhandlar The Sign of Four.

Beträffande SIGN torde de huvudsakliga problemen med filmadaptationer röra tid och rum. SIGN har som bekant en längre återblick i tiden, i romanen kallad "The Strange Story of Jonathan Small", och som dessutom utspelas i Indien. Detta måste vålla problem för en filmmakare. Ska man hålla sig till den ursprungliga kronologien i historien, och återge Smalls historia sist i filmen, eller ska man berätta saker och ting i den ordning de verkligen utspelade sig och sålunda inleda med Smalls historia? Det förra förslaget ger ett slags antiklimax efter den spännande flodjakten, medan det senare förtar känslan av ett mysterium. Ingetdera förslaget förefaller således särskilt lockande.

Mapleton Films version med Ian Richardson i huvudrollen är ett exempel på hur man valt att frångå berättartekniken i originalet. Genom att parallellt med Holmes och Watsons undersökning återge Smalls version av historien, har man löst problemet med Smalls berättelse, men samtidigt eliminerat en stor del av mysteriet i berättelsen. Vi får följa Small under hans båda besök på Pondicherry Lodge, först då han i filmen konfronterar den döende major Sholto, och senare då han stjäl agraskatten. När Small senare tillfångatas vet vi alltså redan en hel del om hans liv och öde och på Baker Street behöver han bara fylla i några detaljer, utan att vi får se några exotiska bilder från Indien. Lösningen är välbalanserad, men förtar samtidigt mysteriet.

Två filmversioner av SIGN utmärker sig eftersom man valt att presentera händelserna i kronologisk ordning: dels den mycket fria tolkningen med titeln The Crucifer of Blood, dels Matt Frewers version från 2001. I dessa filmer inleds sålunda handlingen med händelseförloppet i Indien, vilket ju är raka motsatsen till förloppet i romanen. Detta innebär dock, liksom i Richardsons version, att en del av mysteriet undanröjs: här råder ingen tvekan om vilka de fyra är eller vad Small är ute efter. Av de två filmerna avslöjar dock Frewers version minst av mysteriet och är generellt sett mer trogen originalet än The Crucifer of Blood.

Granada Televisions version från 1987 är till skillnad från de tre övriga versionerna ett exempel på hur man troget följt bokens presentation av händelserna och många av mysterierna i berättelsen kvarstår. Vem är Small? Varifrån kommer skatten? Vem är hans mystiske följeslagare? Om det finns en nackdel med denna version är den emellertid samma som med boken (och som med STUD och VALL), nämligen att vi mot slutet får en ganska lång version av händelserna i Indien som känns som ett antiklimax efter den spännande jakten på Small.

Det andra stora problemet med SIGN är otvivelaktigt flodjakten. Att spela in on location är kostsamt och det måste vara svårt att hitta en flodsträcka som påminner om Themsen, att presentera bilder av det samtida London med allt vad det innebär med bekanta byggnader, samt att koordinera båtarna och ge tittarna en nervkittlande båtjakt.

Såväl Mapleton Films som Granada Television har tagit flodjakten på allvar, men med den skillnaden att den förra utspelar sig på morgonen och den senare på kvällen. Mapletons version har på sätt och vis ett litet övertag här eftersom vi får se mycket av Greenwich och andra områden efter floden. Å andra sidan har Peter Hammond (som regisserat Granadas version) varit skickligare i sitt val av inspelningsplatser och kameravinklar. I inledningen till flodjakten är det i denna version otvivelaktig den verkliga parlamentsbyggnaden, Westminster Steps och Towern som vi får se. Granada har dessutom valt att lägga större tyngd på jakten eftersom den pågår längre i Bretts version än i Richardsons, och till skillnad från den senare slutar den på samma sätt med Small upp till knävecken i lera.

I de båda filmer som återstår har man i det ena fallet varit mindre trogen originalet än Mapleton och Granada och i det andra har man eliminerat flodjakten helt och hållet. I The Crucifer of Blood finner sig Jonathan Small liksom i boken förföljd på Themsen men med den tydliga skillnaden att spårhundarna befinner sig ombord på en ångslup medan Small försöker undkomma i en roddbåt!

I den senaste versionen av SIGN, med Matt Frewer i huvudrollen, har man valt att frångå flodjakten helt och hållet. Här anfaller man Jacobson's Yard innan Small hinner ge sig iväg. Eftersom denna version spelats in helt och hållet i Kanada är valet förståeligt, även om man kan ha synpunkter på en så drastisk förändring av originalhistorien. Varje tittare som läst originalet, och med spänning inväntat båtjakten, måste bli besviken på denna version.

Om man av de fyra filmer vi här granskat ska kora en vinnare måste det bli den film som bäst löst de problem som här avhandlats. The Crucifer of Blood har för lite gemensamt med originalet, både sett till hur man presenterat händelserna och hur flodjakten arrangerats, och diskvalificeras därför först av alla. I Matt Frewers version har man inte alls inkluderat flodjakten och även om substitutet är spännande måste den därför uteslutas. Två kandidater kvarstår: Mapleton och Granada. Av dessa två rankar jag Granadas version högst av tre anledningar: den mer stämningsfulla flodjakten, de bibehållna mysterierna samt scenerna från Indien, som, även om de utgör något av ett antiklimax, är bättre än inga indienscener alls.

Avslutningsvis kan vi sålunda konstatera att det lönar sig att vara trogen originalet när man filmar SIGN. Försök att presentera händelserna i omvänd ordning förtar mysteriet, och flodjakten, historiens klimax, måste tas på allvar. Scenerna på Themsen är några av de mest klassiska i the Canon och varje tittare som är bekant med originalet kommer att invänta jakten med spänning. Med rätta blev den version som är mest trogen originalet utsedd till vår vinnare: Granada Televisions version med Jeremy Brett.

Artikeln tidigare publicerad i The Moor.