DEN SVENSKA SAJTEN OM SHERLOCK HOLMES OCH HANS VÄRLD

Hemsida
Magasinet
Uppdateringar

Diskussionsforum

Artiklar
Förkortningar
Sällskap
Nyhetsarkivet
Nya svenska böcker
Bibliografi
Länkar

Webbmaster:
Mattias Boström

Mejla gärna till
info(at)sherlockholmes.se
- Vi besvarar frågor om Sherlock Holmes och Conan Doyle
- Vi tar gärna emot tips om Holmes-nyheter
- Om du vill ha vårt nyhetsbrev: skicka ett mejl med ditt namn till ovanstående adress; skriv "Nyhetsbrevet" i rubriken på mejlet.

The Baskerville Hall Club of Sweden
Vill du bli medlem i det svenska Sherlock Holmes-sällskapet?
Missa inte det nya intagningsprovet!
>>> Läs mer här

Sherlock Holmes på film och TV
Del 2: The Hound of the Baskervilles

av Morgan Malm

The Hound of the Baskervilles är troligen den oftast filmatiserade av alla historier i the Canon. Liksom med The Sign of Four finns emellertid flera problem med dramatiseringar. Det största problemet är troligen att överföra den ödesmättade men samtidigt spännande stämning som finns i originalet. Denna stämning beror delvis på framställningen av de välkända platserna i boken. Regent Street, där cab-jakten utspelar sig, är ett exempel, liksom naturligtvis Dartmoorheden. Ett problem är också det kanske inte uppenbara faktum att detta är en Holmes-historia med ganska lite Holmes i. Detektiven är ju frånvarande från kapitel 6 till 13. Ett filmbolag som dels vill ha en stor skådespelare i huvudrollen, dels vill sälja filmen med hjälp av namnet Sherlock Holmes, kan alltså få problem. Störst är dock utan tvekan problemet med hunden. Utan skräckinjagande hund kan man knappast göra en filmversion av denna historia. Sammantaget är listan av utmaningar imponerande, nästan skräckinjagande.

Den äldsta version jag har tillgänglig är den smått klassiska Twentieth Century Fox-versionen från 1939. Att filmen stått sig under årens lopp beror utan tvekan på att man spenderat stora summor pengar på miljöer, och effektivt återskapat exteriörer i såväl London som Devonshire. Därigenom har man lyckats ge filmen mycket av den stämning och de miljöer som finns i originalet. Dessutom har man på ett tämligen effektivt sätt lyckats att trolla bort många av de scener där Holmes inte är närvarande i historien, och på så sätt göra filmen intensivare än de flesta senare versioner. Hunden är dessutom en riktig, vildsint best vars ylande är övertygande och som troligen hade kunnat slita strupen av sir Henry om han fått tillfälle. Denna version är därför föredömlig i flera avseenden.

Det dröjde tjugo år från Basil Rathbones version till dess en ny HOUN gjordes: 1959 spelade André Morell doktor Watson mot Peter Cushing som Holmes i Hammer Films version av historien. Morell och Cushing var utmärkta och det är därför desto mer tragiskt att filmbolaget dels misslyckats med att lösa de flest av problemen med att överföra historien till film, dels har skapat så många egna scener att filmen stundom är ren pastisch. Man har löst problemet med Londonexteriörer genom att inte ha med några alls och Dartmoorheden påminner mer om Hampstead Heath är myrarna i Devon. Manusförfattaren har lekt fritt med originalet men har bara lyckats tillföra någon enstaka bra ny scen (som då Holmes lyckas få mrs Barrymore att oavsiktligt avslöja att hon är syster till Selden). Till på köpet är hunden inte mer skrämmande än doktor Mortimers spaniel. Hammers version måste sålunda, ur vår synvinkel, ses som ett misslyckande.

Flera versioner (bl.a. en parodi) följde under årens lopp men först 1983 återställdes ordningen efter Hammers nederlag. Det är kanske inte en slump att Mapleton Films HOUN hade viss framgång: den påminner nämligen starkt om Rathbones version. Här finns snarlika Londonscener (inklusive jakten efter droskan som dock här, liksom i Rathbones version, är förlagd till Baker Street). Holmes (Ian Richardson) är dessutom med under större delen av filmen, förklädd till zigenare. Mapleton Films har dessutom lyckats skaka fram en ganska skrämmande hund och nästan trovärdig studiodimma. Flera scener är dessutom inspelade på plats i Devonshire, vilket gör filmen unik i det här sällskapet. Bitvis är dock filmen ren pastisch, vilket är dess svaga punkt. Sammantaget har man emellertid lyckats lösa flera av de största problemen med HOUN och på det hela taget lyckats göra en bra version av historien.

Den som tyckte att Mapletons film var för mycket pastisch, blev säkert glad när Granada Television annonserade att man skulle filma historien med Jeremy Brett som Holmes. Detta borde ha blivit alla tiders bästa HOUN, men det mesta blev dessvärre fel, och det var stämningen i filmen som blev lidande. Budgetunderskott medförde begränsade exteriörer från London och att Yorkshireheden fick agera stand-in för Dartmoor, utan att för den sakens skull påminna särskilt mycket om den senare. Flera exteriörer spelades in i studio, vilket var uppenbart. Värdefulla nyckelögonblick gick förlorade eller avdramatiserades katastrofalt, som scenen då Watson får syn på mannen på klippan och då Holmes uppenbarar sig på heden. När andra bolag valt att skära ned på sådana scener där Holmes inte är närvarande, är man här mer trogen originalet än i någon annan version och låter saknaden efter Holmes bli onödigt påtaglig. Filmen känns därför långsam. Regissören misslyckas sedan med att göra finalen det minsta spännande. Det lilla vi får se av hunden är inte det minsta skrämmande. Trots att Granada varit originalet troget är detta den största besvikelsen av de versioner vi granskat, helt till följ av att man misslyckats med så gott som alla problem med att överföra historien till film.

Sist har vi så den allra senaste versionen av HOUN (från 2000) med Matt Frewer som Holmes. I denna version har man tagit stämningen i originalet på allvar. Sällan har Baskerville Hall varit så stämningsfullt som här. På plussidan har man dessutom använt sig av en förhållandevis skräckinjagande hund (som dock kunde ha varit större) och den visas flitigt i bild för att övertyga tittarna om att legenden är sann. Vad som emellertid verkligen utmärker denna version är att man, till skillnad från alla andra versioner, skurit ned på antalet scener där Holmes är närvarande. Watson finner alltså inte Holmes i stenhyddan på heden och detektiven kommer först in i handlingen igen då hunden anfaller sir Henry i slutet av filmen. I detta fall är jag dock glad över ändringen: Matt Frewer spelar nämligen över å det grövsta och de flesta scener då han är närvarande är rent pinsamma. Å andra sidan är Kenneth Welsh strålande som Watson. Jämför man Frewer och Welsh med Rathbone och Bruce blir en drastisk förändring i karaktäriseringarna uppenbar: förr var det Watson som publiken skrattade åt, nu är det Holmes. Sammantaget är detta emellertid en hygglig version som är betydligt bättre än Granadas. Tyvärr.

I denna artikel har vi kunnat konstatera att detta är en historia som är mer beroende av stämning än något annat. Har man lyckats med stämningen, och dessutom följer historien utan för många krumsprång, har man en bra version av historien. Den version som bäst uppfyller dessa kriterier är Twentieth Century Fox version med Basil Rathbone. Bolaget har väl lyckats lösa de flesta av problemen med dramatiseringar av historien och filmen är mycket stämningsfull. Viss hjälp har man haft av att filmen är gammal och svartvit; det är svårare att urskilja vad som är äkta och vad som är kuliss än om filmen vore i färg och med total bildskärpa. De svartvita bilderna påminner dessutom ofta om originalillustrationerna i Strand (inte minst eftersom Rathbone är lik Pagets Holmes). Slutligen ger svartvita bilder ett kyligt intryck, vilket bidrar till att ge filmen den stämning som finns i originalet.

En ny filmatisering av HOUN kommer ungefär vart tionde år. Det har dock gått mer än sextio år sedan Hollywood gjorde en version och kanske vågar vi hoppas på en ny storproduktion från denna filmmetropol inom en tioårsperiod. Kanske med Daniel Day Lewis som Holmes, Kenneth Branagh som Watson och Helena Bonham Carter som miss Stapleton? Sedan Stephen Spielberg släppte lös sina dinosaurier i Jurassic Park för några år sedan, har man dessutom visat att det går att återskapa the hound så som Watson beskrev honom:

"A hound it was, an enormous coal-black hound, but not such a hound as mortal eyes have ever seen. Fire burst from its open mouth, its eyes glowed with a smouldering glare, its muzzle and hackles and dewlap were outlined in flickering flame. Never in the delirious dream of a disordered brain could anything more savage, more appalling, more hellish, be conceived than that dark form and savage face which broke upon us out of the wall of fog."

Det är bara en tanke ...

Artikeln tidigare publicerad i The Moor.