”I do not know what I may appear to the world, but to myself I seem to have been only a boy playing on the sea-shore, and diverting myself in now and then finding a smoother pebble or a prettier shell than ordinary, whilst the great ocean of truth lay all undiscovered before me.”

Så sa sir Isaac Newton, den moderna vetenskapens fader, och orden är ett bra exempel på vetenskaplig ödmjukhet.

Dr James Mortimer, landsortsläkare i Grimpen, Dartmoor, kan mycket väl ha varit influerad av Newton eftersom han i början på Baskervilles hund beskriver sig själv som ”a picker-up of shells on the shores of the great ­unknown ocean”. I själva verket tycks dr Mortimer ha sett sig själv mer som vetenskapsman än som läkare. Men framför allt såg dr Mortimer på sig själv med ödmjukhet. Inte nog med att han beskriver sig själv på ett ödmjukt sätt, han undviker också att nämna sanningen om sin genialitet. Att denne landsortsläkare var en av Englands främsta inom sitt område står nämligen utom allt tvivel.

* * *

Första gången vi hör talas om dr Mortimer är det i form av en ingraverad inskription på en promenadkäpp: ”To James Mortimer, M.R.C.S., from his friends of the C.C.H., 1884.” Det dröjer dock inte lång stund innan vi bjuds på mer koncist samlad information om honom än vad som är brukligt när det gäller personer i Conanen. Ur The Medical Directory får vi veta följande:

Mortimer, James, M.R.C.S., 1882, Grimpen, Dartmoor, Devon. House-­surgeon, from 1882 to 1884, at Charing Cross Hospital. Winner of the ­Jackson Prize for Comparative Pathology, with essay entitled ”Is Disease a Reversion?” Corresponding member of the Swedish Pathological Society. Author of ”Some Freaks of Atavism” (Lancet, 1882), ”Do We Progress?” (Journal of Psychology, March, 1883). Medical Officer for the parishes of Grimpen, Thorsley, and High Barrow.

Av Mortimer själv får vi senare veta att han gifte sig 1884 och lämnade sjuk­huset och, som han själv uttrycker det, ”with it all hopes of a consulting ­practice. It was necessary to make a home of my own”.

Men dr Mortimer är inte den vanliga sortens landsortsläkare. Han ­beskriver sig själv som ”an unpractical man” och en ”man of precisely scien­tific mind”. Han påminner i sitt sätt mer om den klassiska nidbilden av en ­disträ ­vetenskapsman än den jordnära person hans yrkesroll kräver av ­honom. Han verkar vara lätt förvirrad, glömmer sin käpp i våningen på 221b Baker Street, och han krafsar ner mötesdetaljer på sina skjortmanschetter. Dr Watson beskriver honom skynda iväg på ”his strange, peering, absent-minded fashion”.

När Sherlock Holmes kallar honom för ”dr James Mortimer” är han snabb att avbryta med ”Mister, sir, Mister – a humble M.R.C.S.” Med då­tidens utbildningstitulatur innebar det att han endast avlagt kirurgdelen av sin ­utbildning och ännu hade kvar medicindelen. Men detta i sig var egentligen ingenting som hindrade honom att ändå kalla sig för doktor. Snarare verkar det vara ett tecken på hur han ständigt nöter in sin egen ödmjukhet, nästan som ett mantra.

Dr Mortimer beskriver sig själv som en ”dabbler in science”. Men ögonblicket därefter visar han hur han verkligen går in för sina intressen. Inte nog med att han traktar efter Holmes dolikocefala (långskalliga) kranium och dess mycket markant supraorbitala utveckling (ögonbrynsbågarna), utan han ber till och med om lov att få dra fingret längs den parietala fissuren (hjärnfåran) på Holmes huvud. En sådan person är inte ”a dabbler in science”, han är en man som sätter vetenskapen före gott uppförande. ”You are an enthusiast in your line of thought”, som Holmes formulerar det.

Hur kan vi då veta att dr Mortimer är en så framstående vetenskapsman om han samtidigt, medvetet eller omedvetet, lyckas dölja det? Sanningen står att finna i den korta texten i The Medical Directory.

Vad gäller utbildningen och tiden som lasarettsläkare (house-surgeon) så är det inte något som avviker från det normala. Att få artiklar publicerade i The Lancet och i Journal of Psychology är mer anmärkningsvärt, men inte alltför otänkbart för en driftig och intelligent student. Priset inom komparativ patologi är också en beundransvärd prestation, men det som höjer ­honom till den absoluta toppen av den engelska läkarkåren är något helt annat: det lilla omnämnandet att han är korresponderande medlem i The Swedish ­Pathological Society.

* * *

Dateringen av händelserna i Baskervilles hund är vid en första anblick mycket enkel. Sherlock Holmes nämner att fem år hunnit gå sedan 1884. Men ett flertal Holmeskronologer har noterat att andra fakta i Conanen gör 1889 till ett omöjligt år att välja och har istället föreslagit alltifrån 1886 och ända fram till 1900. Vilket årtal man än väljer så uppstår ett problem vad gäller medlem­skapet i The Swedish Pathological Society: något sådant sällskap fanns inte. När professorn i patologi Ulrik Quensel den 27 augusti 1917 hälsade sina fackkollegor välkomna i Uppsala för att bilda en första svensk patolog­förening såg han framför sig endast åtta personer – många fler patologer fanns det inte i Sverige på den tiden. Inte heller i dr Mortimers hemland fanns det vid sekelskiftet något sällskap för enbart patologer, The Pathological Society of Great Britain and Ireland grundades 1906.

För att finna fram till det riktiga Swedish Pathological Society måste vi först betrakta källan där sällskapet omnämns, The Medical Directory. Att sammanställa den här typen av Vem-är-det-verk vore omöjligt om inte ­respektive omnämnd person själv bidrar med hårdfakta. Uppgiften om att dr Mortimer är korresponderande medlem i sällskapet kommer alltså med största sannolikhet från honom själv. Och om dr Mortimer anser att han ­blivit korresponderande medlem i sällskapet i egenskap av patolog kan man lätt förstå att han minns fel vad gäller dess rätta namn, speciellt om han i sin ödmjukhet inte värderar medlemskapet särskilt högt.

I slutet av 1800-talet fanns bara ett svenskt sällskap för läkare, Svenska Läkaresällskapet. Det hade bildats 1808 av Stockholms sju främsta läkare, bland dem Jöns Jacob Berzelius som även var kemins nydanare, som upptäckte flera grundämnen och skapade det periodiska systemet. Anledningen till att det bildades var främst för att skapa ett läsesällskap för att tillsammans få tillgång till utländsk medicinsk litteratur. Kung Gustav IV Adolf fruktade att franska revolutionens tankar skulle få fäste i landet och hade därför utfärdat stränga bestämmelser om litteraturimport, i synnerhet från Frankrike. Den enda tidskrift som fick föras in i landet var drottningens franska modejournal.

Tvåhundra år tidigare hade läkekonsten stått lågt i kurs bland landets lärda, det gav föga förtjänst och väldigt få ägnade sig åt medicinska studier. Under 1700-talet ändrade sig detta, särskilt genom den glans som till exempel Carl von Linné spred över de medicinska vetenskaperna vid Uppsala universitet. Då lockades också alltfler svenskar att bli läkare, efter att yrkeskåren under 1600-talet mest bestått av okunniga, utländska äventyrare.

Parallellt med att de medicinstuderande ökade i antal utvecklades kirurg­yrket. De många hårda krigen under 1600-talet hade gjort det nödvändigt att vårda sårade soldater i fält – fältskärens uppgift. Fältskärerna löd under barberareämbetet, som hade rättighet att putsa hår och skägg samt att förbinda sår. Under 1700-talet pågick ständiga strider mellan medicinarna och kirurgerna, eftersom de sistnämnda ville ha kvar sina skråprivilegier men utvidga sin verksamhet in på den vetenskapliga medicinen. 1797 slogs medicinarna och kirurgerna ihop till ett gemensamt ämbete, vilket också banade vägen för Svenska Läkaresällskapet.

Sällskapets ändamål var att samla svenska läkare och därigenom främja vetenskaplig utveckling och genom gemensam erfarenhet göra läkarekonsten lättare och säkrare att utöva. Redan i de första stadgarna från 1808 skriver man också att ”Svenska Läkaresällskapet kallar till Corresponderande ledamöter läkare utom och inom landet hvilka (antingen genom egen förtjenst eller genom någon gagnande verksamhet för Sällskapet) kunna bidraga till dess ändamål.”

Beteckningen ”korresponderande ledamot” försvann ur stadgarna några år senare, men kan ha levt kvar internt – så sent som 1979 fanns den på nytt som begrepp i sällskapets stadgar. Istället talades det i de nya stadgarna från 1819 om ”utländska ledamöter”. Enligt tidens sedvänja skickade utländska läkare, med bifogad meritförteckning, en anhållan om att få bli ledamot av sällskapet. Detta bruk, som ibland ledde till inval, ibland inte, fortfor i många år.

Det var dock inte vilka läkare som helst som invaldes. Bland de allra första fanns exempelvis vaccinationens uppfinnare Edward Jenner, den framstående tyske läkaren Christian Wilhelm Hufeland, den berömde engelske kirurgen Astley Cooper och den franske banbrytande fysiologen François Magendie. Även fortsättningsvis var det hög nivå på de invalda utländska medlemmarna. I början på 1880-talet hade sällskapet runt 360 svenska ledamöter och knappt 170 utländska. Av de sjutton utländska ledamöter som invaldes 1882 var samtliga professorer.

Den medicinska vetenskapsgren som redan från början var dominerande inom sällskapet var den patologiska anatomin, den teoretiska disciplin som närmast hänger ihop med den praktiska läkarvetenskapen. 1800-talet var överhuvudtaget den patologiska anatomins stora århundrade, där franska och främst tyska och österrikiska patologer kom att sätta stor prägel på utvecklingen av ämnet i Sverige. Speciellt var det Johannes Müllers och Theodor Schwanns upptäckt av djurcellen som låg till grund för kunskapen om den patologiska anatomin, och Müller hade i sin tur ett nära samarbete med svensken Anders Retzius.

Sveriges förste patologiska anatom var Axel Key. Han var född 1832 och hade efter avslutad utbildning gjort en lång studieresa till Tyskland 1860–1861. Där hade han ägnat nio månaders studier i patologisk anatomi hos Rudolf Virchow i Berlin, som var Müllers lärjunge, patologins fader och en av de främsta företrädarna för hela 1800-talets medicin. Väl hemkommen till Sverige blev Axel Key 1862 professor i patologisk anatomi vid Karolinska Institutet i Stockholm, en professur som han innehade i 35 år ända fram till 1897 då han pensionerades. Han dog 1901.

Axel Key var en av det sena 1800-talets mest betydande personer inom medicinsk forskning i Sverige. Han var under ett decennium rektor för ­Karolinska Institutet, han grundade tidskriften Nordiskt Medicinskt Arkiv och var mycket intresserad av internationella förbindelser och samforskning. Han var ordförande i Svenska Läkaresällskapet 1870–1871 och senare även 1879–1880. I sällskapet intog han överhuvudtaget en ledande ställning, han var intelligent, vältalig och hade lätt att entusiasmera andra.

En person som Axel Key hade förstås mycket att säga till om när det gällde antagandet av nya medlemmar, även om själva invalsprocessen var demokratisk. Enligt de reviderade stadgarna från 1874 utgjordes medlemsskaran av svenska legitimerade läkare och apotekare som sökt medlemskap och blivit antagna, samt av invalda svenska och utländska läkare, vetenskapsmän etc. Inval skedde genom att två ledamöter kommit med ett skriftligt förslag på lämplig person, förslaget offentliggjordes inom sällskapet och en månad senare skedde omröstning, varvid två tredjedelar av de röstande måste godkänna invalet. Därefter erhöll invald ledamot ett diplom från sekreteraren. Invalda medlemmar behövde varken betala inträdesavgift eller årsavgift.

Axel Key med sin överblick för vad som hände på det internationella planet, speciellt inom patologin, missade förstås inte att en ung engelsk läkare hade vunnit The Jackson Prize for Comparative Pathology. Keys egen special­gren var visserligen den patologiska anatomin, men hans läromästare i ­Berlin, Rudolf Virchow, var vid sidan om sitt huvudämne även den komparativa ­patologins fader och säkerligen hade Axel Key tillägnat sig en hel del kunskap om detta ämne, som berör djurens sjukdomar jämfört med människors. Dr Mortimers prisvinnande arbete hade titeln ”Is Disease a Reversion?” och han kom att skriva fler artiklar på samma tema, ”Some Freaks of Atavism” och ”Do We Progress?”. Atavismen hade sin storhetsperiod under senare halvan av 1800-talet och innebar att man hos en individ såg drag dyka upp som varit borta i flera generationer, en vetenskap som mest var inriktad på djurvärlden och på så sätt kopplad till den komparativa patologin. Den italienske kriminologen Cesare Lombroso använde sig av atavismen för att identifiera fysiska drag som brottslingar hade gemensamt. Lombroso var, om än inte på det ­vetenskapliga planet, en föregångare till Alphonse Bertillon – den enda person som dr Mortimer ansåg vara en större expert på brott än Holmes.

Axel Key måste ha känt till Mortimers prisvinnande essä och artiklar. En viktig del av sällskapets arbete hade alltid varit att läsa och recensera utländska medicinska böcker och tidskrifter. Axel Key och hans kollegor måste ha lagt märke till att Mortimers artiklar i The Lancet och Journal of Psychology på ett eller annat sätt var banbrytande. Annars skulle han aldrig ha blivit föreslagen som utländsk, korresponderande medlem av sällskapet. Han var trots allt bara student på den tiden och alla andra som invaldes i sällskapet var läkare med långa meritlistor eller på höga positioner.

En annan person som inte kan ha undgått att lägga märke till dr Mortimers rön är den komparativa patologins fader, Rudolf Virchow själv, som inte dog förrän 1902 och som Axel Key hade en flitig brevkorrespondens med. Virchow bevakade säkert vad som skrevs inom hans eget område, inte minst om det var en prisbelönt essä. Kanske hade till och med dr Mortimer besökt honom i Berlin eller måhända korresponderade de. Ett intressant samband är i alla fall att Virchow även var en framstående antropolog med speciell inriktning på det mänskliga kraniet. Att dr Mortimer delade hans intresse kan man knappast undgå i inledningen till Baskervilles hund.

Dr Mortimers arbeten bör alltså ha uppmärksammats av antingen Axel Key eller av Rudolf Virchow, som i så fall har gjort sin lärjunge Key medveten om att Svenska Läkaresällskapet kunde ha nytta av att ha en så briljant hjärna som korresponderande medlem, även om hans meritlista ännu inte var så imponerande. Någon annan utländsk medlem med dessa specialistkunskaper valdes inte in i sällskapet under vare sig 1870- eller 1880-talet, så dr Mortimer kunde verkligen ha varit ett värdefullt tillskott.

När blev i så fall dr Mortimer invald? Absolut inte före 1881 och förmodligen inte efter 1884. Priset bör han ha fått någon gång under denna period och artiklarna skrevs också då. De här åren var hans vetenskapliga höjdpunkt och efter 1884 har hans studier antingen ebbat ut eller inte offentliggjorts. Om han inte var utåtriktat aktiv efter 1884 kan man tänka sig att hans namn snabbt skulle ha fallit i glömska hos Key och Virchow – hur begåvad han än var – om sällskapet då inte redan hade valt in honom. Med tanke på att han var så ung och oetablerad när han valdes in är det troligt att han inte blev korresponderande medlem i Svenska Läkaresällskapet bara tack vare Jackson-priset utan att det var de båda artiklarna som fällde det slutgiltiga avgörandet. I så fall blev han invald under senare delen av 1883 eller någon gång under 1884. Detta var samtidigt som han gifte sig, lämnade Charing Cross Hospital, och därmed sitt aktivt vetenskapliga liv, och flyttade till Dartmoor. Att han mitt under detta turbulenta år inte reflekterade över hur mycket denna inbjudan från Svenska Läkaresällskapet egentligen betydde, är inte att undra på. Kanske slarvade han även bort diplomet i flytten; sådant händer oss alla, och kan man tappa bort en promenadkäpp så kan man tappa bort ett diplom. Så när The Medical Directory senare samlade in uppgifter mindes han bara att det var ett svenskt sällskap som intresserade sig för patologi, eller som han själv uttryckte det: The Swedish Pathological Society.

Vi får hoppas att denne ”dabbler in science” lyckades skaffa sig ett gott liv nere på Dartmoor, så långt bort från den akademiska världen. Han fann i alla fall en likasinnad i sir Charles – ”many a charming evening we have spent together discussing the comparative anatomy of the Bushman and the Hottentot”. Men efter sir Charles död? Vem skulle han diskutera vetenskap med då? Inte undra på att han var så ivrig att undersöka Sherlock Holmes skalle – den stackars vetenskapsmannen verkade vara alldeles understimulerad.

Eller så konstaterar han bara ödmjukt att livet inte alltid blir som man har tänkt sig. Han funderar sedan på hur märkligt det var att han kunde missa likheten mellan Stapleton och porträttet på Hugo Baskerville – det rörde sig trots allt om precis den sorts atavism som han hade forskat om som student, för en evighet sedan. Men det spelade inte längre någon roll, inte nu när fallet var avslutat, och han kan luta sig tillbaka i fåtöljen i hemmet på Dartmoor med hustrun vid sin sida och en nyligen inköpt liten spanielvalp lekande på golvet, samtidigt som hans tankar, likt sir Isaac Newtons, flyr iväg till snäckorna på en avlägsen strand och ett stort okänt hav.

Bibliografi
Doyle, Sir Arthur Conan: The Hound of the Baskervilles edited, with annotations by Leslie S. Klinger, The Sherlock Holmes Reference Library, Indianapolis: Gasogene Books, 2002.
Henschen, Folke: Patologiska anatomiens historia i Stockholm, Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 1977.
Lennmalm, Frithiof: Svenska Läkaresällskapets historia 1808-1908, Stockholm: Svenska Läkare­sällskapets handlingar, band 38, 1908.
Redfearn, Auberon: ”Mortimer: His Medicine, His Mind, and His Marriage”, Hound and Horse, A Dartmoor Commonplace Book edited by Shirley Purves, The Sherlock Holmes Society of London, 1992, sid 40-43.
Svenska Läkaresällskapet 175 år: dess sektioners tillkomst och utveckling, Stockholm: Svenska Läkaresällskapets handlingar, band 92, häfte 6, 1983.
Svenska Läkaresällskapet 1808-1908: porträtt och biografier, Stockholm: Tullberg, 1909.

Essän publicerades ursprungligen i The Moor nr 98 2008 och i en engelsk version i The Baker Street Journal nr 4 2008 (The Humble Dr. Mortimer: On the Real Swedish Pathological Society).

Essän utsågs till Bästa artikel i The Moor 2008 och belönades med The Morley-Montgomery Memorial Award 2008 ”to the author of the year’s outstanding article in The Baker Street Journal”.

av Morgan Malm

Skriven för SherlockHolmes.se, maj 2005

Introduktion

Sherlock Holmes sägs ofta vara den mest filmatiserade litterära karaktären, dock i hård konkurrens med en viss transylvansk greve. Med flera hundra filmer för bio och TV producerade över drygt hundra år, kan det vara svårt att veta vad som är värt att se. Detta urval bör ses som en hjälp på vägen mot en bredare kunskap om Sherlock Holmes på film, med utgångspunkt i något av det bästa som gjorts.

Jag gör inte anspråk på att ha sett allt. Med åren har dock en hyfsat respektingivande samling byggts upp i mina hyllor och här följer ett personligt urval om tio filmer jag själv haft stort utbyte av, med sammanfattningar och motiveringar till varför jag anser de vara särskilt sevärda. För den som fastnar för någon särskild skådespelare eller serie, finns också hänvisningar till andra filmer, som kan vara värda att upptäcka.

Jag har försökt begränsa mig till adaptationer och pastischer med levande skådespelare. En parodi lyckades dock leta sig in på listan, men den står, å andra sidan, i en klass för sig. Utanför dessa begränsningar finner jag dock en av de charmigaste filmer som inspirerats av Conan Doyles historier, nämligen The Great Mouse Detective (Basil mus) från 1986, som därför får ett hedersomnämnande här.

De flesta av filmerna fanns i skrivande stund tillgängliga på VHS och DVD för den europeiska marknaden, även om titlarna kan variera något. Titlarna här har hämtats från Alan Barnes Sherlock Holmes on Screen (Reynolds & Hearn, andra utgåvan, 2004). Där jag känner till dem, har kända svenska titlar angivna inom parentes. För eventuella fel och brister är jag dock ensamt ansvarig.

Avslutningsvis två varningar. För det första: I några fall (särskilt rörande adaptationer av Conan Doyles historier) har detaljer rörande mysteriets upplösning röjts i diskussionen. Den som vågar, uppmanas därför att följa rådet att se filmen först, och sedan läsa motiveringen till dess placering här. För det andra: Min uppfattning om vilka som är de bästa Sherlock Holmes-filmerna varierar från tid till annan och denna lista kommer säkert att bli inaktuell för mig personligen. I skrivande stund var det dock så här jag tyckte.

Mycket nöje!

Morgan Malm, BHC & DMC
Uppsala, mars 2005

1. The Sign of Four (De fyras tecken, 1987)

Granada Television, Storbritannien; 103 min; färg
producent June Wyndham Davies; manus John Hawkesworth; regi Peter Hammond
Sherlock Holmes: Jeremy Brett, Dr Watson: Edward Hardwicke

Granada Televisions omfattande serie mestadels överlägsna och ofta definitiva dramatiseringar av historierna om Sherlock Holmes, etablerade sig tidigt som ett fans våta dröm. De första 20 timslånga filmerna är alltid trogna andan, och ofta även orden, hos Conan Doyle, men är lika mycket en visuell återgivning av Sidney Pagets illustrationer som Doyles historier.

Serien kulminerade i denna den första, och utan tvivel bästa, av de längre filmerna i serien: en stilfull och mycket underhållande version av The Sign of Four. Filmad i 35-millimeter och med inspelningsplatser i London och Malta, är den en av de luxuösare filmerna i serien. Regissören Hammond har framgångsrik filmat exteriörer så att 1900-talets London inte går att skilja från 1800-talets. Tempot stiger gradvis i takt med ångtrycket när vi kastas ut på en spännande jakt med ångslup nedför Themsen (med imponerande foto delvis filmat på plats). Jonathan Smalls historia kommer som något av ett antiklimax, men det är något som kan sägas om originalet också.

Jeremy Bretts Holmes är fascinerande att iaktta: arrogant, excentrisk, atletisk, sårbar, humoristisk och fullkomligen utstrålar intelligens; i allt helt som Conan Doyle beskrev detektiven. Edward Hardwicke, som efter 13 filmer tog över efter David Burkes banbrytande Watson, fyller inte bara sin företrädares skor, utan överglänser honom också. Lika bra är Jenny Seagrove som Mary Morstan, Ronald Lacey som båda bröderna Sholto och John Thaw som en dels hämndgirig, dels bitter Jonathan Small.

Den i boken inledande diskussionen kring Holmes kokainmissbruk hade använts i den allra första filmen, A Scandal in Bohemia, och ströks sålunda. Likaså har Watsons förlovning med miss Morstan utelämnats, eftersom man inte ville störa förhållandet mellan Holmes och Watson, så som producenten Michael Cox etablerade det i seriens begynnelse.

Lika bra är de båda första serierna timslånga dramatiseringar, The Adventures of Sherlock Holmes (1984-85) och The Return of Sherlock Holmes (1986-88), sammanlagt 24 filmer. Seriens popularitet avtog dock i takt med att Jeremy Bretts hälsa drastiskt försämrades på 90-talet (han var manodepressiv och tog mediciner som fick honom att svälla upp och försvagade hans lungor) och författarna fick ont om bra historier att dramatisera. En långfilmsversion av The Hound of the Baskervilles (1988) blev en besvikelse sedan budgeten drastiskt beskurits, och serien återhämtade sig aldrig riktigt. De utmärkta filmer som utgör The Case-Book of Sherlock Holmes (1991) följdes av tre allt sämre långfilmer, sedan den ursprungliga producenten lämnat det sjunkande skeppet, och av dessa håller endast The Master Blackmailer (1992) måttet. I den sista serien, The Memoirs of Sherlock Holmes (1994), kämpade man mot Bretts allt svagare hälsa och mot allt sämre manus med allt mindre respekt för Conan Doyles historier. Alla tankar på att filmatisera hela sviten historier gavs upp när Jeremy Brett, tidernas bäste Sherlock Holmes, gick bort 1995.

2. Sir Arthur Conan Doyle’s The Hound of the Baskervilles (Baskervilles hund, 1939)

Twentieth Century-Fox Film Corporation, USA; 80 min; svartvit
producent Gene Markey; manus Ernest Pascal; regi Sidney Lanfield
Sherlock Holmes: Basil Rathbone, Dr Watson: Nigel Bruce

Att bortse från denna klassiker vore ett kardinalfel och många upprörs säkerligen över att den inte står högst upp på min lista. Hade det inte varit för Jeremy Brett, hade nog så varit fallet. Denna överlägsna dramatisering, med utmärkt scenografi och kostymer, lyfte Sherlock Holmes från filmens B-fack, där han hamnat under det sena 20- och tidiga 30-talet, till kategorin tidlösa klassiker. Trots sin långa frånvaro, dominerar Basil Rathbone, tidernas mest berömde Holmes, hela filmen. Han är odödlig, osårbar och en auktoritet, utan att någonsin behöva försvara sin position. Förhållandet mellan Rathbones Holmes och Nigel Bruce som Watson är helt trovärdigt, och Bruce är betydligt mindre fumlig än i senare filmer. Resten av ensemblen är utmärkt, och Lionell Atwills mystiske doktor Mortimer är ett fint villospår.

Hunden är förvånansvärt effektiv och det svartvita fotot tillför ett överflöd av stämning. Scener på heden (ett enormt bygge mot en cirkulär duk) spelas mot en ödesmättad tystnad som mestadels förhöjer stämningen. Några mindre detaljer har förändrats, främst att Laura Lyons utelämnats och att miss Stapleton här verkligen är mördarens syster och helt ovetandes om broderns förehavanden (vilket gör det logiskt att fråga vem som skickat varningen till sir Henry Baskerville på Northumberland Hotel). Som regel är dock författaren trogen Conan Doyle och upplösningen är effektivare än i originalet. Min enda invändning är att musik ytterligare hade kunnat förhöja stämningen under hundens attack på sir Henry.

Redan under inspelningen började Fox planeringen av en uppföljare, The Adventures of Sherlock Holmes (se nedan), men förlorade sedan intresset för Rathbone och Bruce, som först gick vidare till att spela rollerna på radio och sedan snabbt köptes över till Universal och fick återupprepa rollerna i flera pastischer, bland annat The Scarlet Claw (1944), en film med starka kopplingar till The Hound of the Baskervilles.

3. The Private Life of Sherlock Holmes (Sherlock Holmes – Privatögat privat, 1970)

Phalanx Productions/Mirisch Productions/Sir Nigel Films, Storbritannien/USA; 125
min; färg
producent Billy Wilder; manus Billy Wilder/A.I.L. Diamond; regi Billy Wilder
Sherlock Holmes: Robert Stephens, Dr Watson: Colin Blakely

Billy Wilders ömma, ofta humoristiska och stundom melankoliska studie av Holmes, betraktad utan Watsons skönmålningar, förblir ett först nyligen erkänt mästerverk och är möjligen det mest tilltalande, rundade och begripliga porträttet av Sherlock Holmes avsett för biografduken.

Trots att filmen beskars kraftigt innan premiären (från cirka tre timmar till strax över två), fungerar historien förvånansvärt väl, eftersom den aldrig riktigt tar sig själv på allvar, utan endast tjänstgör för att illustrera att även de bästa kan ta fel ibland. Humorn kontrasteras stilfullt av referenser till Holmes kokainmissbruk och obefintliga kärleksliv, och båda görs desto effektivare av superb musik av Miklos Rozsa. Som grädde på moset är miljöerna minst sagt imponerande. Resurserna förefaller ha varit obegränsade och det är svårt att tro att såväl den magnifika Baker Street-exteriören som interiören i Diogenesklubben skapades för filmen allena.

Robert Stephens Holmes talar genom näsan och strör one-liners omkring sig på ett sätt som för tankarna till Oscar Wilde. Holmes rykte som den store detektiven raseras upprepade gånger av hans arrogante bror Mycroft, här spelad av en iögonfallande smal Christopher Lee, några år sedan han spelade sir Henry Baskerville i The Hound of the Baskervilles (1959), och Holmes själv i den hemska Sherlock Holmes and the Deadly Necklace (1962). Det här är en Holmes som ännu inte skönmålats av Watson i Strand Magazine, och framställningen är intressant eftersom den, liksom historierna, ställer fler frågor än den besvarar. Colin Blakelys ettrige kvinnotjusare till Watson är lika bra, men får tyvärr sällan någon uppmärksamhet. Filmens enda problem är, som Alan Barnes konstaterar, relevant endast i förhållande till de övriga historierna: att Holmes faller för Fraulein von Hoffmansthal lämnar mycket lite utrymme för Irene Adler.

Den fullständiga, tre timmar långa versionen, har aldrig visats och det mesta av det saknade materialet, bl.a. en prolog med doktor Watsons brorson, mysteriet i det uppochnedvända rummet (iscensatt av Watson för att förhindra Holmes kokainmissbruk men genomskådat av Holmes), fallet med det nakna brudparet samt en längre tillbakablick till Holmes år i Oxford, var länge försvunnet. En ny amerikansk DVD-utgåva av filmen sammanställer dock en del material som dykt upp på senare tid och för den med regionsfri DVD-spelare kan utgåvan vara värd att leta upp.

4. The Adventures of Sherlock Holmes (Sherlock Holmes – Professor Moriartys sista strid, 1939)

Twentieth Century-Fox Film Corporation, USA; 85 min; svartvit
producent Gene Markey; manus Edwin Blum & William Drake (källa: ”Sherlock Holmes” av William Gillette); regi Alfred Werker
Sherlock Holmes: Basil Rathbone, Dr Watson: Nigel Bruce

Twentieth Century-Fox andra och sista Sherlock Holmes-film med Basil Rathbone anses allmänt överlägsen samma bolags version av The Hound of the Baskervilles (1939) och det är förvisso en mer påkostad film, med utmärkt och synnerligen stämningsfull scenografi. Rathbone står på toppen av sin karriär som Holmes och George Zuccos Moriarty är en av filmhistoriens bästa.

Då kan man överse med att historien inte alltid uppfyller logikens principer. Förvisso är premissen, att Moriarty planerar att stjäla kronjuvelerna och misskreditera Sherlock Holmes, ytterligt fascinerande. Men här finns inte mycket till mysterium, eftersom vi tidigt får veta att fallet med syskonen Brandon är ett villospår, medan brottets Napoleon begår tidernas stöld.

I denna film fulländade Nigel Bruce sitt ofta utskällda porträtt av Watson som en klumpig odugling, så till den grad att Rathbones Holmes beskriver doktorn som ”an incorrigible bungler”. Som motpol till Rathbones geniale Holmes fungerar framställningen dock utmärkt och det var naturligtvis tanken.

Även om man inte uppskattar Nigel Bruce som Watson, finns här mycket att åtnjuta. Först och främst är Rathbones Holmes och Zuccos Moriarty båda enastående och den elektriska scenen mellan dem i droskan är fascinerande. Dessutom är Rathbones förklädnad som varietéartist en av den holmesianska filmhistoriens bästa och framförandet av ”I do like to be beside the seaside” kan få vem som helst att dra på smilbanden.

Rathbone och Bruce kom att spela Holmes och Watson i ytterligare tolv filmer mellan 1942 och 1946, men då för Universal Pictures i stället. Alla utom den första regisserades stilfullt av engelsmannen Roy William Neill. Dessa filmer utspelades i ett samtida England, och i de första tre gör sig andra världskriget ständigt påmint, men senare kom detta att spela mindre roll. Historierna var nyskrivna, men ofta inspirerade av Conan Doyles berättelser. Holmes drabbade åter samman med Moriarty i Sherlock Holmes and the Secret Weapon (1942). Moriarty spelades då av Lionell Atwill, som dock ersattes av Henry Daniell i The Woman in Green (1945). Dennis Hoey och Mary Gordon gjorde regelbundna framträdanden som kommissarie Lestrade och Mrs Hudson. Särskilt lyckade är Sherlock Holmes Faces Death (1943), Sherlock Holmes and the Spider Woman (1944), The Scarlet Claw (1944), The Pearl of Death (1944) och The House of Fear (1945).

5. The Hound of the Baskervilles (Baskervilles hund, 1959)

Hammer Films, Storbritannien; 87 min; färg
producent Anthony Hinds; manus Peter Bryan; regi Terence Fisher
Sherlock Holmes: Peter Cushing, Dr Watson: André Morell

Även om Peter Bryan tar sig stora friheter med Conan Doyles original i denna första Sherlock Holmes-film i färg (den som läst originalet kommer att bli överraskad då brottslingens identitet röjs), är detta ändå en av de mest tillfredsställande versionerna av denna ofta filmade historia. Terence Fisher har fångat mycket av den förtätade stämningen i originalet och foto, musik och scenografi är av hög klass.

Den främsta behållningen är kanske ändå Peter Cushing, som övertygar som en atletisk och energisk Holmes, även om hans auktoritet förminskas något av att Christopher Lee som sir Henry och Francis De Wolff som doktor Mortimer båda är huvudet längre än Cushing. André Morells Watson är möjligen filmhistoriens finaste och filmens enda besvikelser är (som så ofta) den föga skräckinjagande hunden och den totala avsaknaden av London-exteriörer. Filmen blev dock ingen stor framgång på bio, och eventuella planer på fler filmer avstyrdes tyvärr.

Peter Cushings karriär som Holmes hade dock bara börjat. Nära tio år senare övertog han rollen som detektiven efter Douglas Wilmer i en serie timslånga filmer i färg under titeln Sir Arthur Conan Doyles’ Sherlock Holmes (1968) för BBC. Det snabba produktionstempot passade honom dock inte och inspelningen blev till slut en mardröm, allteftersom budget och inspelningstid beskars. Serien har dock meriten av att vara Englands mest sedda Sherlock Holmes-serie någonsin. Endast fem filmer finns kvar, däribland de två avsnitt som utgör The Hound of the Baskervilles (1968), sedan BBC återanvände filmen, flera år innan hemvideo och DVD blev en verklighet. Dessa fem filmer har nyligen blivit tillgängliga för första gången sedan de visades. Cushing återvände en sista gång till rollen som en senior Holmes i en trevlig liten film med titeln The Masks of Death (1984) för Tyburn Films, mot John Mills som Watson.

6. Murder by Decree (En studie i skräck, 1979)

Saucy Jack Inc, Storbritannien / Kanada; 112 min; färg
producent René Dupont, Bob Clark; manus John Hopkins (källa: The Ripper File av Elwyn Jones och John Lloyd); regi Bob Clark
Sherlock Holmes: Christopher Plummer, Dr Watson: James Mason

Den andra av två filmer där Sherlock Holmes tar upp jakten på den legendariske seriemördaren Jack Uppskäraren (den andra är A Study in Terror från 1965, och bizarrt nog också med den svenska titeln En studie i skräck) är minnesvärd dels för det tillgivna porträttet av Holmes och Watson och framställningen av förhållandet dem emellan, dels för att den har modet att vara en thriller med ett samvete. Christopher Plummers Holmes har ett djup som sällan skådats på vita duken. Liksom senare Jeremy Brett (se The Sign of Four ovan), tillåts han visa känslor och ger samma känsla av sårbarhet som Robert Stephens i The Private Life of Sherlock Holmes (se ovan). James Masons doktor Watson är, näst efter André Morell, filmhistoriens finaste och visar doktorn som en handlingens man med starkt mod, och som ofta spelar rollen av Holmes trogne vapendragare.

Som en film om Jack är den inte lika framgångsrik och teorin bakom morden har sedan länge avfärdats av forskarna (vilket dock inte hindrade att den 2001 dök upp igen i From Hell). Om filmskaparna hade haft modet att identifiera en verklig misstänkt, kunde Murder by Decree ha stått på egna ben, men eftersom den blandar verkliga poliser med vagt förklädda misstänkta och fiktiva anarkister, svävar upplösningen i limbo och publiken lämnas med frågan vem som faktiskt gjorde det. Tyvärr framställs dessutom Holmes som en karaktär som på fullaste allvar accepterar mediet Robert Lees syner. ”The world is big enough”, som detektiven säger annorstädes.

På bonussidan är också scenografin utmärkt (särskilt för scenerna i Whitechapel), musiken och fotot mycket stämningsfullt och resten av ensemblen är kanske den mest imponerande som någonsin skådats i en Sherlock Holmes-film. Två av skådespelarna hade även roller i A Study in Terror: Anthony Quayle (se foto), som spelade sir Charles Warren i Murder by Decree spelade doktor Murray i A Study in Terror, och Frank Finlay spelade kommissarie Lestrade i båda filmerna.

7. Sir Arthur Conan Doyle’s The Hound of the Baskervilles (Baskervilles hund, 1983)

Mapleton Films Ltd/Investors in Industry, Storbritannien; 96 min; färg
producent Otto Plaschkes; manus Charles Edward Pogue; regi Douglas Hickox
Sherlock Holmes: Ian Richardson, Dr Watson: Donald Churchill

Denna, en av de bästa versionerna av The Hound of the Baskervilles, har fina tillgångar i Ian Richardson som Sherlock Holmes, utmärkt använda inspelningsplatser i Devonshire (för en gångs skull den plats där historien utspelar sig!) och en genuint skräckinjagande hund. Liksom med samma bolags Sir Arthur Conan Doyle’s The Sign of Four från samma år, tar sig Pogue mindre friheter med orignalet. Han behåller mycket av originalhandlingen, men spär på med karaktären Geoffrey Lyons, som bara nämns i boken, låter Stapleton mörda mrs Lyons och ge Lyons skulden, vilket fungerar förhållandevis väl och täcker en svaghet i originalet.

Tyvärr spelas rollen som Geoffrey Lyons utan någon finess av Brian Blessed, som vore idealisk för rollen som Conan Doyles skapelse professor Challenger, men med samma maner som professorn, gör Lyons till en karikatyr. Detsamma gäller tyvärr också Donald Churchill, som mest imiterar en ovanligt bortkommen Nigel Bruce (se Sir Arthur Conan Doyle’s The Hound of the Baskervilles och The Adventures of Sherlock Holmes, båda 1939). Tillsammans med Martin Shaws bizarra Texasdialekt, är dessa dock avigsidor som mer än väl övervägs av utmärkt foto, musik och scenografi, samt Richardsons Holmes. Richardson skulle ha spelat Holmes i fler filmer, men efter en rättslig dispyt med Granada Television över rättigheterna till historierna i USA, lades projektet på is. Ett tredje dittills oanvänt manus av Pogue filmades 1990 som Hands of a Murderer, en hemsk liten film med Edward Woodward som en tjock Holmes, John Hillerman som en genuint tråkig Watson och Anthony Andrews som playboyversionen av professor Moriarty. Granada, i sin tur, producerade den epokgörande serien The Adventures of Sherlock Holmes (1984-85) med Jeremy Brett som Holmes.

Richardson återkom dock som förebilden för Sherlock Holmes, doktor Joseph Bell, i BBC-producerade serien Murder Rooms (2000-02), som dock borde ha hetat ”The Adventures of Conan Doyle”, eftersom den utgick från att den unge Conan Doyle löste många svåra fall tillsammans med doktorn, och att dessa historier låg till grund för historierna om Sherlock Holmes. Det är inte sant, men ändå mycket underhållande TV.

8. The Triumph of Sherlock Holmes (Sherlock Holmes triumf, 1935)

Real Art Productions Ltd, Storbritannien; 82 min; svartvit
producent Julius Hagen; manus H Fowler Mear och Cyril
Twyford; regi Leslie S Hiscott
Sherlock Holmes: Arthur Wontner, Dr Watson: Ian Fleming

Arthur Wontners näst sista film som Sherlock Holmes, efter The Sign of Four: Sherlock Holmes’s Greatest Case (1932), är hans största triumf, i alla fall av de tre av totalt fem filmer som finns kvar att skåda. På 30-talet skrev Holmes-kännaren Vincent Starrett att ingen bättre Sherlock Holmes torde komma att kunna skådas i vår tid. Det var förvisso innan Basil Rathbones era som Holmes, men det hindrar inte att Wontners Holmes är en av de bästa och The Triumph of Sherlock Holmes en av de mest framgångsrika överföringarna av en Sherlock Holmes-roman till film, i detta fall Doyles fjärde och sista roman, The Valley of Fear från 1915.

Wontner är som modellerad efter Sideny Pagets illustrationer. Egentligen var han för gammal redan när han först spelade rollen, och det ligger någonting faderligt eller rent av prästerligt över hans orubbliga lugn. Intressant nog drar filmskaparna nytta av Wontners ålder och har valt att förlägga historien till strax efter Holmes pensionering, vilket dock, eftersom filmerna efter tidens modell utspelade sig i sin samtid, skall äga rum någonstans runt 1920/30. Holmes åtar sig endast fallet eftersom han misstänker att professor Moriarty ligger bakom brottet. Den smått vansinniga utgångspunkten, att Holmes frivilligt skulle dra sig tillbaka medan professorn är verksam, får vi bortse från. Wontners Holmes får en fin motståndare i Lyn Hardings Moriarty, och deras verbala duell från The Final Problem återges i lätt reviderad form tidigt i filmen.

Handlingen följer troget romanen, även om den amerikanska delen av historien flyttats till filmens mitt. Denna del fungerar väl, även om den är i längsta laget för en tillbakablick. Problemet med att återge de välkända vidderna i Pennsylvania har lösts genom att låta scenerna utspela sig inomhus! Som måste ske, förs Moriarty tillbaka in i handlingen mot filmens slut och, som så ofta, får han störta mot sin förmodade död från en hög höjd. Det avslutande replikskiftet mellan Holmes och Watson är typiskt för den lätta men kvicka dialogen i filmerna. Watson till Holmes: ”It’s long drop, Holmes”. Holmes svarar: ”Yes, it is rather longer than that required by the law, but equally effective, my dear Watson.”

Wontners sista film som Holmes blev den avsevärt blekare Silver Blaze (1937), som i USA släpptes först sedan Sir Arthur Conan Doyle’s The Hound of the Baskervilles (1939) haft premiär, och fick då åka snålskjuts på Rathbones framgångar under den föga inspirerade titeln Murder at the Baskervilles.

9. Without a Clue (Ombytta roller på Baker Street / Trubbel på Baker Street, 1988)

ITC Productions Ltd, Storbritannien; 107 min; färg
producent Marc Stirdivant; manus Gary Murphy; regi Thom Eberhardt
Reginald Kincaid (”Sherlock Holmes”): Michael Caine, Dr Watson: Ben Kingsley

Med tanke på hur välkänd Sherlock Holmes är, kommer det knappast som en överraskning att många filmmakare gjort sig lustiga över honom. Billy Wilder drev kärleksfullt med tanken på att Holmes och Watson kanske hade en kärleksaffär (se The Private Life of Sherlock Holmes ovan). I The Adventure of Sherlock Holmes’ Smarter Brother (1975) föreställde sig Gene Wilder i sin tur en bror till detektiven, galen av avundsjuka över att inte vara lika intelligent som Sherlock, och fast besluten att visa sig lika slug som honom. Andra filmer utgår från karaktärer som spelar Sherlock Holmes, eller rent av tror sig vara honom. Till den senare kategorin hör den mycket fina They Might be Giants från 1971. George C Scott spelar domaren Justin Playfair som tror sig vara Sherlock Holmes och tillsammans med sin psykolog, doktor Mildred Watson, ger sig ut på jakt efter den yttersta representanten för New Yorks samlade ondska: professor Moriarty.

Den finaste av alla filmparodier på Sherlock Holmes tillhör dock den förra kategorin och är framgångsrik, inte eftersom den parodierar Conan Doyles Sherlock Holmes, utan för hur den driver med hur läsarna uppfattade honom. Här är det karaktärerna runtomkring Holmes som vi skrattar åt. I Without a Clue, är det Watson (en strålande Ben Kingsley), läkaren med författarambitioner och detektiva anlag, som har skapat Holmes som en romanfigur. För att kunna leva ut sin hobby som kriminolog, har han tvingats anlita en skådespelare, Reginald Kincaid (Michael Caine i komisk högform), för att spela rollen som Sherlock Holmes, som omedelbart får tillträde till alla brottsplatser. Tanken påminner om hur Conan Doyle själv fick återuppliva Holmes efter Reichenbachfallet.

Här är det dock inte historiernas Holmes vi möter, utan en försupen skådespelande kvinnokarl, som ständigt suffleras av doktorn, men lika ofta, till stackars Watsons förtret, drar förhastade slutsatser och misslyckas med sina kemiska experiement. Men bedrägeriet är framgångsrikt och alla utom Watson och Lestrade imponeras av ”Holmes” slutledningar, hur vansinniga eller uppenbara de än kan vara. När ett lik dras upp ur en sjö, kallas detektiven fram för att dra slutsatser från liket. Holmes/Kincaid petar på kroppen med en pinne, innan han slutligen självsäkert proklamerar: ”It is my opinion, that he is dead”, varpå en överväldigad konstapel utbrister: ”He’s a genius!”. Särskilt underhållande är bilden av Lestrade, som i likhet med kejsaren utan kläder, inser att det är någonting galet med Holmes, men inte vågar säga det av rädsla för att göra sig själv till åtlöje.

Handlingen kretsar kring hur Watson försöker frigöra sig från sin skapelse och etablera sig som sin egen, (ännu fler paralleller till Conan Doyle), men tvingas anlita ”Holmes” en sista gång när professor Moriarty (Paul Freeman) stjäl tryckplåtarna till fempundssedeln. Historien följer den dramaturgiska modellen och är därför samtidigt både konventionellare och lättillgängligare än andra parodier av mer vansinnigt slag (John Cleese och The Strange Case of the End of Civilization As We Know It från 1977 är ett typexempel). Det är en synnerligen charmig bagatell, med utmärkta skådespelarinsatser och fantastiska resurser. Det som gör den speciell, och något så ovanligt som en parodi älskad av holmesianer, är dock att den har hjärtat på rätt ställe.

10. The Hound of the Baskervilles (Baskervilles hund, 2002)

Tiger Aspect Productions för BBC Films, Storbritannien; 99 min; färg
producent Christopher Hall; manus Allan Cubitt; regi David Attwood
Sherlock Holmes: Richard Roxburgh, Dr Watson: Ian Hart

Den senaste filmversionen av The Hound of the Baskervilles använder en lång rad inspelningsplatser och den senaste tekniken för att skapa en imponerande version för det tjugoförsta århundradet. Dock är denna sista film på listan utan tvivel den mest kontroversiella, och efter premiären blev den utskälld av holmesianer och kritiker världen över. Mest riktade kritikerna in sig på det kyliga förhållandet mellan Holmes och Watson, samt den bara delvis lyckat datoranimerade hunden. Personligen anser jag dock att det säger en del om filmens styrka, att den är stark nog att överleva dessa brister. Den är långt mer tillfredsställande än många andra versioner av historien och har en nerv och en total brist på sentimentalitet, som återför till historien mycket av den gotiska skräck som är så utmärkande för originalet.

Stämningen är nog så viktig i denna historia, som kan göra anspråk på att vara i första hand en gotisk roman och i andra hand en detektivhistoria. 2002 års version flödar över av atmosfär; heden har aldrig sett så karg ut tidigare och Baskerville Hall aldrig så isolerat. Scenografi, kostymer och musik är genomgående av högsta klass. Det är överlag en mycket estetiskt tilltalande film. Klippningen är energisk, från bilden av den döde Sir Charles utsträckt på obduktionsbordet i filmens första scen, till jakten nedför Baker Street och historiens klimax, som har förändrats på flera viktiga punkter.

Allan Cubitts största bedrift är att han ständigt överraskar tittaren, även om hon eller han känner till historien, men trots detta behandlar historien respektfullt. Välkända scener är borta, tillsammans med såväl Laura Lyons som Frankland, och Cubitt har istället konstruerat filmen kring Stapleton. Holmes återvänder tidigt in i handlingen och den senare delen av filmen handlar om hans kamp för att finna bevis mot Stapleton. Richard E Grant imponerar särskilt i rollen som Stapleton, även om han i en ideal version hade spelat Sherlock Holmes.

Roxburgh bryter mot konventionen som Holmes, inte bara genom att vara ett avtramp från såväl Pagets som Conan Doyles bild av Holmes (utan att för den sakens skull vara oförenlig med den gängse uppfattningen), och för att flera av klichéerna, såsom deerstalkern, pipan och fiolen, har utelämnats, utan också i sitt återhållsamma spel. Han gör Holmes till mindre av en intellektuell trollkarl men samtidigt, i linje med filmens natur, hänsynslösare i sin jakt på brottslingen.

Cubitt utforskar förhållandet mellan Holmes och Watson och påtalar ideligen hur Ian Hart som Watson aldrig riktigt litar på detektiven. Hart spelar rollen som en mestadels gravallvarlig Watson, som alltid är redo att dra revolvern, men som tillåts starka känslomässiga utspel i filmens klimax. För Holmes tycks han dock mest hysa stark skepticism och det är svårt att se varför de två kommer överens.

Ett eventuellt svar på frågan får vi kanske i uppföljaren, Sherlock Holmes and the Case of the Silk Stocking (2004), efter ett originalmanus av Allan Cubitt. Filmen har i skrivande stund nyligen visats på brittisk TV, och fick ett övervägande positivt mottagande. Ian Hart spelar återigen Watson, men rollen som Holmes har övertagits av Rupert Everett, vilket onekligen låter som ett inspirerat val. Jag kan knappt vänta …

Doyles berättelser om Mr Holmes är skrivna och avsedda att läsas som text. Redan när novellerna första gången presenterades för allmänheten i tidskriften The Strand Magazine skedde det dock tillsammans med illustrationer av konstnären Sidney Paget. För en dåtida läsare betydde illustrationerna att man kände igen sig, teckningarna förstärkte känslan av verklighetsskildring. För en nutida läsare bildar texten och Pagets geniala teckningar en symbios som hjälper oss till bättre förståelse av tiden.

Seriemediet är numera en del av vår vardagskultur. Vi har vuxit upp och vant oss vid kombinationen av bilder och korta texter. Även några äventyr med Sherlock Holmes finns nu överförda till seriestrips. Hur fungerar då Holmes som seriedetektiv? Den tecknade serien är ju starkt präglad av sin egen tid. Går det att överföra en traditionellt berättad historia från 1800-talet till en bearbetad och förkortad text där miljöskildringar ersätts av illustrationer?
Låt oss se på några exempel.

Skådespelerskan och författarinnan Edith Meiser hade från början av 1930-talet levererat dialogen till en klassisk svit av fler än hundra radiodramatiska Holmes-föreställningar i USA – förvånansvärt tidstrogna med tanke på den i handlingen inlagda reklamsponsringen. De flesta var pastischer. I mars 1954 började The New York Herald Tribune publicera dagsstrips med Sherlock Holmes, skrivna av Meiser och ritade av Frank Giacoia. Redan i maj samma år kunde man läsa serien här i Dagens Nyheter. Den är hyggligt väldokumenterad och bra ritad. Giacoia har skickligt arbetat med svärta som förhöjer upplevelsen av bilderna. Meiser förenklar dock huvudpersonernas karaktärer i sin dialog och framställer Watson alltför godmodigt naiv, så som Nigel Bruce spelade rollen på film. Ett talande exempel på hur skaparen av seriedialog tar varje chans till att komprimera spänningen finner vi i Meisers anpassning av Thor Bridge.

I Doyles originaltext beskrivs hur Holmes i äventyrets slutskede lånar Watsons pistol och binder fast den vid ett långt snöre med en tung sten i ändan:

”Now for it!” he cried.
At the words he raised the pistol to his head, and let go his grip. In an instant it had been whisked away by the weight of the stone, had struck with a sharp crack against the parapet and had vanished over the side into the water.

Märk att han använder Watsons pistol och att han ej skjuter med den utan endast håller den i huvudhöjd. I originaltexten har Watson dessutom inte någon replik. Hos Meiser blir scenen transponerad till följande vanvördiga dialog:

Holmes: This is where Mrs Gibson stood when she was shot. Keep your eye on the revolver!
Watson: Holmes, be careful!
BANG!
Watson: Good heavens! He’s shot himself! – - – Holmes are you dead?
Holmes: Of course not, you idiot! I used blanks!

Efter amerikanska förlagor började Williams förlag 1956 publicera den berömda serien Illustrerade Klassiker i färg. 1974 nådde förlaget fram till nr 223, Studie i rött. Den är en konventionellt och ganska grovt tecknad serie med anonym upphovsman men ändå någorlunda logisk. Skildringen är med vissa begränsningar korrekt framförd. Tecknaren har dock missuppfattat 221 B-interiören och översättaren har hädiskt förvanskat Holmes klassiska öppningsreplik till: Hej Watson … du har varit i Afganistan ser jag!

Helt misslyckade är tolkningarna av FINA och EMPT i Läderlappen 1977. Teckningarna av Cruz är utförda i klassisk actionstil med smockor, svischande käppar och märkliga perspektiv. Den självklara rytmen i originalhistorierna rycks sönder.

1979 publicerade Fantomen tre Holmesserier i svartvitt. William H Barry skapade suggestiva utomhusscener i HOUN och utnyttjade väl berättelsens dramatiska partier. Genrens svaghet märks när Barry ska skildra romanens återblickande delar. I STUD ritar Barry övertygande interiörer från Baker Street och Londonvyer med intressanta perspektiv. Den tredje serien är en pastisch, redan från början skriven för seriestrips. Handlingen flyter där ledigare. Men det är en enkel historia. Trycket i Fantomen är suddigt.

Alla de tre anonyma serier som 1981-83 publicerades i Helgonet är ritade av samma person och följer väl handlingen i HOUN och SIGN. Bilderna i svartvitt är större och utförda i en genomarbetad stil som mer liknar Pagets laveringar är traditionella serieteckningar. Skildringarna innehåller utmärkta Londonscener och spännade bilder från Dartmoor. Den tredje av serierna är en pastisch.

Nedanstående lista består av de seriöst menade pastischer eller originalhistorier anpassade till seriemediet som jag nu känner till. Förmodligen behöver listan kompletteras. Jag har här ej tagit med pastischer och parodier där Holmesgestalten figurerar inom andra etablerade serier. En bra sådant exempel är en episod om 48 dagsstrip av John Prentice, skriven av Fred Dickenson, som gick i Dagens Nyheter mellan 29 okt och 24 dec 1977. Rip Kirby uppträder där som Holmes.

Tack till Lars Strand och Mattias Boström som välvilligt kompletterat listan Meiser/Giacoia med uppgifter ur egna samlingar.

Kronologisk lista:

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK: Sammanlagt 47 dagsstrips i Dagens Nyheter
4 maj – 20 juni 1954 (THOR) ; 11 feb – 12 mars 1955 (SCAN);
2 maj 1955 – 7 april 1956 (REDH, GREE, SUSS, HOUN, MUSG, REIG).

ANONYM : Studie i rött
i Illustrerade klassiker nr 223, 1974.
(Möjligen tecknad av Seymour Moskowitz).

O’NEILL, D J / E R CRUZ: Sherlock Holmes. Det sista problemet. Äventyret med det tomma huset i Läderlappen nr 13 1977.

BARRY, WILLIAM H: Sherlock Holmes. Privatdetektiv. Baskervilles hund
i Fantomen nr 2-4 1979

BARRY, WILLIAM H: Sherlock Holmes. Privatdetektiv. Professor Moriarty
i Fantomen nr 8-9 1979

BARRY, WILLIAM H: Sherlock Holmes. Privatdetektiv. En studie i rött
i Fantomen nr 14-15 1979.

ANONYM : Slaktaren från Chelsea
i Helgonet nr 11 1980.

ANONYM : Sherlock Holmes. Baskervilles hund
i Helgonet nr 10-11 1981.

ANONYM : Sherlock Holmes. De fyras tecken
i Helgonet nr 8 1983.

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK: Sherlock Holmes. Fallet med liket i romtunnan
i Agent X9, nr 5 1989.

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK : Sherlock Holmes. Mord på Moulin Rouge
i Agent X9, nr 12 1989

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK : Sherlock Holmes. Dömd för mord
i Agent X9, nr 13 1989

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK : Sherlock Holmes. Stöld i mörker
i Agent X9, nr 1 1990.

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK : Sherlock Holmes. Den listige mördaren.
i Agent X9, nr 3 1990.

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK : Sherlock Holmes. Spökskeppet
i Agent X9, nr 6 1990.

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK : Sherlock Holmes. Tunnelkuppen
i Agent X9, nr 8 1990.

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK : Sherlock Holmes. Fallet med Irene Adler
i Agent X9, nr 10 1990.

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK : Sherlock Holmes. Den grekiske fången
i Agent X9, nr 13 1990.

MEISER, EDITH / GIACOIA, FRANK : Sherlock Holmes. Ett farligt arv
i Agent X9, nr 3 1991.

DUBAY, WILLIAM B. & DUANE, KEVIN / CARAVANA, ANTON : Sherlock Holmes. Fallet med den anemiske arvingen
i Seriemagasinet Extra, nr 1 1991

STENSTRUM, JAMES / PANALIGAN, NOLY : Sherlock Holmes. En studie i rött
i Seriemagasinet Extra, nr 1 1991

Publicerad på SherlockHolmes.se 2004