Sveriges Television har varit oerhört snabba med att köpa in de nya avsnitten. Svensk premiär för andra säsongen blir redan lördagen den 4 februari i SVT1 kl 21.30, med repris måndagen 6 februari.

Avsnitten är 90 minuter långa. Så här presenteras första avsnittet i tv-tablån: ”Brittiskt kriminaldrama från 2011 efter klassisk förlaga. Andra säsongen. Del 1 av 3: A Scandal in Belgravia. Avslöjande fotografier och ett fall av utpressning hotar själva kärnan i det brittiska etablissemanget. Holmes och Watson blir snart del i en kamp mot global terrorism, korrupta CIA-agenter och en hemlig sammansvärjning mot den brittiska regeringen. Detta fall kommer att kasta en längre skugga över deras liv än de kunnat föreställa sig. Den store mästerdetektiven ska nämligen påbörja en lång duell med en motståndare lika kall, hänsynslös och briljant som han själv – Irene Adler kommer för alltid vara kvinnan i Sherlock Holmes liv. I rollerna: Benedict Cumberbatch; Martin Freeman m.fl.”

De som kan sin Holmes inser förstås att ”A Scandal in Belgravia” är en modernisering av ”A Scandal in Bohemia”. ”En skandal i Böhmen” var Conan Doyles allra första Holmesnovell, publicerad i The Strand Magazine 1891. Dessförinnan hade Conan Doyle skrivit de båda Holmesromanerna ”En studie i rött” och ”De fyras tecken”. Totalt skrev han fyra romaner och 56 noveller om Sherlock Holmes.

Under första och andra avsnittet, samt under reprisen av tredje avsnittet, kommer jag att experttwittra om detaljer i tv-serien. Detta kan du följa via min twitteradress @mattiasb eller på http://twitter.com/mattiasb – jag kommer även förse mina tweets med hashtaggen #sherlock.

(Tack till Stephan B för tablåtips!)

När Guy Ritchies första Sherlock Holmes-film med Robert Downey Jr (Holmes) och Jude Law (Watson) hade premiär för två år sedan skrev jag en lång text om varför sherlockianer inte alls upprördes över Ritchies nytolkning (läs gärna den texten också, som en fördjupning av det jag säger här nedan). Allting handlar nämligen om vilken kärlek man visar för mästerdetektiven. Jag har sett många filmer som har varit ytterst korrekta och trogna den schablonbild som finns av Holmes, men som ändå varit fruktansvärt trista. Detta är ofta filmer med fokus på ett klurigt mysterium, som filmens korrekte Holmes självklart löser utan större problem. Det blir helt enkelt lite slätstruket. Det märks så tydligt när kärleken till Holmes saknas.

Det märks lika tydligt när just den kärleken fått råda, t ex i BBC:s utmärkta modernisering ”Sherlock”. Eller, för att ta ett mer okänt exempel, i filmen ”Without a Clue”. Eller i Guy Ritchies båda Hollywoodrullar.

När jag nu såg ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows”, så var det med ett konstant leende på läpparna. Inte främst för humorns skull, utan för att jag myste. För en Holmesfanatiker är den här filmen en underbar upplevelse. Filmen är full med små blinkningar, ända från Watsons utspridda manuskriptsidor på skrivbordet i början av filmen till sluttexternas koppling till novellen ”The Final Problem”. Det finns gott om repliker hämtade direkt ur originalberättelserna, och speciellt i mötet mellan Holmes och Moriarty spinns det vidare i samma anda som deras berömda replikskifte i ”The Final Problem”.

Över huvud taget är hela filmen en filmatisering av ”The Final Problem”, men ovanpå denna originalhistoria har filmmakarna lagt på lager efter lager till en veritabel dagobertmacka. Intrigen är alltså ny, men själva basen känner vi igen. Det är en historia som definitivt fungerar att göra en sådan här actionfilm på. Jakten genom Europa och supermötet mellan superhjälten och superskurken, det är som gjort för film – och passar dessutom in som en naturlig utveckling av det senaste decenniets superhjältefilmer från Hollywood.

Intrigmässigt är det alltså långt ifrån Conan Doyles ursprungsberättelser. Och Holmeskaraktären är förstås inte riktigt den vi är vana vid. Men det spelar ingen roll, för det är gjort med kärlek. Jag accepterar fullt ut den här Holmesfiguren – det är fullt tillåtet att leka med Holmes. Det gör vi holmesianer jämt.

Precis som i första filmen gillar jag vänskapen mellan Holmes och Watson. Även om Holmes jäklas ganska mycket med Watson så ser vi vänskapen därunder. På samma sätt som vi kan se den i tv-serien ”Sherlock”. Och man förstår hur beroende Holmes är av Watson. Detta nya drag är nog den bästa utvecklingen som skett på senare år, och ligger bra mycket närmare originalberättelserna och Conan Doyles natur än mycket annat som producerats de senaste hundra åren i Holmesfilmväg.

Det är också underbart att se Stephen Fry som Holmes sju år äldre bror Mycroft. Även här tar man ut svängarna gentemot Conan Doyles original. Och även här görs det med kärlek. Det krävs inte mycket till människokännare för att se hur mycket Stephen Fry njuter av att få spela den här rollen. Fry har ju själv varit medlem i The Sherlock Holmes Society of London i unga år och är en hängiven Holmesentusiast.

Jared Harris fungerar bättre än väntat som Moriarty och han har fått ett helt pärlband av njutbara repliker. Och för mig som nästan nattdrömmer om Reichenbachfallet – det mytiska vattenfallet för alla holmesianer – så är det hur coolt som helst att se hur filmmakarna har pimpat stället.

Ur svenskt perspektiv är det roligt att Noomi Rapace har en så stor roll i filmen. Tyvärr innebär det mest att hon ofta är i bild, men inte får göra särskilt mycket.

En negativ sak måste jag förresten få framföra. Vid åtminstone tre tillfällen i filmen har Holmes förklädnader som är rent ut sagt usla. Och hur mycket man än förändrar Holmes så får man inte urlaka hans skarpsinne och enorma skicklighet. När han maskerar sig så går det inte att avslöja honom. Så jag undanber mig flintperuker som fladdrar löst framför öronen, lösskägg med synlig bakom-huvudet-snodd – och framför allt Holmes i superkass kvinnoförklädnad. Holmes kunde definitivt klä ut sig till kvinna, eller snarare gumma, så det förtar trovärdigheten när han inte är perfekt. Men jag inser att det är ett offer som kanske måste göras på underhållningens och den visuella humorns altare.

Jämfört med första Holmesfilmen av Guy Ritchie tycker jag som holmesian faktiskt bättre om den här. Jag kan inte peka på någon enskild sak som gör att jag känner så. Jag kan bara utgå ifrån att jag hade ett njutande leende på läpparna filmen igenom. Så för mig är det här absolut betyg fyra av fem, ja kanske till och med fyra plus.

Jo, förresten, jag vet nog varför jag gillar det här. Ända sedan jag var i tidiga tonåren har jag haft ett nördigt intresse för Sherlock Holmes. I gymnasiets fotokataloger syns jag alltid med deerstalker (den speciella Holmeshuvudbonaden) och mitt specialarbete i trean på gymnasiet handlade om Sherlock Holmes som kemist. Jag pratade sönder mina klasskamrater om Holmes. Jag minns en gång när Pia i parallellklassen hamnade bredvid mig på skolbussen. Varpå följde 28 minuters nyttig och grundläggande lektion i ämnet Sherlock Holmes. Hon satt som förstummad. Jag var verkligen nördarnas nörd och Sherlock Holmes skulle för evigt vara det mest förlegade av samtalsämnen. Fram tills nu. Holmes är plötsligt hyperaktuell och till och med en inspiration inom herrmodet. Hollywood gör urballa filmer om honom. BBC gör en av senare års smartaste och mest omtalade tv-serier – och det handlar om Sherlock Holmes! När jag direkttwittrade expertkunskaper om Holmes under SVT-visningen av första BBC-avsnittet fick jag mer än hundra nya followers på en halvtimme. Så ni förstår kanske varför jag inte kan se nya Holmesfilmen som andra filmrecensenter, utan istället sitter där med ett leende på läpparna och bara njuter.

Mattias Boström

På fredag 16 december har Guy Ritchies film ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” svensk premiär. Igår var det galapremiär i Stockholm och idag hade pressen chans att se filmen. Och de första recensionerna har redan dykt upp.

Expressens recensent Jorunn Amcoff ger filmen tre getingar. ”Holmes nya äventyr ägs även denna gång av Downey Jr. … Det är fortfarande underhållande med Holmes flash forward i slow motion av kommande slagsmål och referenserna till klassiker inom både litteraturen och musiken gör det hela lite smartare. Miljöerna är snygga, nästintill stiliserade och färgskalan för tankarna till ett gulnat gammalt fotografi.”

Aftonbladets recensent Karolina Fjellborg nöjer sig med att ge filmen en tvåa i betyg. ”En film som tyvärr är betydligt mindre av en fräsch nytolkning, och mer av en typisk uppföljargäspning. En högljudd, surrig och rätt tröttsam upprepning, där publiken bjuds på dubbelt så mycket av allt – med hälften så lyckat resultat.”

Kulturbloggen ger betyget 3. ”Om du gillar aktion och spänning av det slag som har rätt stor del förutsägbarhet, ja då är det en film för dig. Men hur kan de få använda namnet Sherlock Holmes i det här sammanhanget? Robert Downey Jr är en charmig skådespelare, men han är ju rätt fel som Sherlock Holmes. Om jag skulle sätta betyget för filmen efter hur mycket av känslan från original-Sherlock den förmedlar, då blev det en etta. Men som underhållningsfilm med en del pangpang är den snyggt gjord, har bra skådespelare och är rolig: så javisst, en bra film.”

Min egen recension av filmen kommer jag att publicera på premiärdagen.

Jag har nu fått besked från Göran Danasten – programchef på SVT Programinköp – att andra säsongen av BBC:s tv-serie kommer att sändas i SVT i början av februari 2012. Serien består av tre 90-minutersavsnitt och bygger på Conan Doyles berättelser A Scandal in Bohemia, The Hound of the Baskervilles och The Final Problem, men utspelar sig i modern tid. Precis som i den hyllade första säsongen spelar Benedict Cumberbatch och Martin Freeman huvudrollerna som Holmes och Watson.

Exakt tablåplacering för serien är ännu inte officiellt, men Göran Danasten ”lovar att den har en bra plats”.

BBC:s premiär för serien är redan den 1 januari. Och enligt Amazon kommer dvd-utgåvan den 23 januari.

Genom att följa Steven Moffats och Mark Gatiss twitterflöden kan man få reda på en del om den kommande andra säsongen av deras BBC-serie ”Sherlock”. Bara för några dagar sedan avslöjades att det första avsnittet i säsong två kommer att visas på BBC den 1 januari. Avsnittet heter ”A Scandal In Belgravia” och bygger på novellen ”A Scandal in Bohemia”, där Holmes möter den enda kvinna som lyckas överlista honom – Irene Adler. Kvinnan med stort K, enligt detektiven.

De båda övriga 90-minutersavsnitten är ”The Hounds Of Baskerville” och ”The Reichenbach Fall” – sistnämnda är förstås baserat på novellen ”The Final Problem”.

På dvd kommer säsongen den 5 mars. Datum för SVT-visning får jag återkomma med när det föreligger.

Foto: Linus Meyer. Bilden lånad från Uppsala stadsteater.

2002 såg jag Kesselofski & Fiskes tvåmannapjäs ”The Hound of the Baskervilles”. Den hade då funnits med på deras repertoar i några år. Manuset var smått genialt och överraskningarna var många. Det var en riktigt rolig hantering av Holmesberättelserna, nöjsam även för de mest inbitna fansen.

Så det var med mycket höga förväntningar jag gick och såg ”Morden på Bäverns gränd” som fram till mitten av januari spelas på Uppsala stadsteaters lilla scen. John Fiske stod för både manus och regi.

Det börjar med att publiken bjuds på middag inne i teaterns bistro, med små inflikade uppträdanden av skådespelargruppen. Efter maten förflyttar vi oss in till Lilla scenen. Första akten handlar om hur ensemblen ska repetera in ”Morden på Bäverns gränd”, men helt utan manus, eftersom regissören fastnat i brittiska tullen. Det är metateater som jag älskar. Dels för att jag haft liknande upplevelser under min spextid i Lund och kände igen mig, dels för att här fanns riktigt roliga små referenser som en svensk holmesian kan uppskatta. När skådespelarna står helt utan manus måste de förstås själva ta reda på mer om Sherlock Holmes, för att ändå kunna få ihop en pjäs. Och då kontaktar de via telefon morbrodern till en av skådisarna, en morbror som är medlem av The Baskerville Hall Club of Sweden. Och som faktiskt heter Ted! För er som inte känner till det så är ju BHC mycket riktigt det stora svenska Holmessällskapet. Och min vän Ted Bergman är nestor inom Sherlock Holmes-intresset i Sverige. En fin liten detalj som förstås är extremt smal, men uppskattades mycket av undertecknad.

Jag noterade även att BHC-medlemmarna Joakim Eklund och Joakim Nivre är tackade i programbladet. Förmodligen främst för att deras uppsats ”Sherlock Holmes and the King of Scandinavia” till viss del använts som underlag för den intrig som sedan förekommer i pjäsens andra akt. Men trots att akten nu är utformad som ett rent Sherlock Holmes-äventyr så tappar jag ganska snart intresset för pjäsen. Det går att tolka andra akten som ett genialt stycke teater, om man nu vill gestalta hur en pjäs utformas när den saknar både manus och regissör. Som sagt, det går att tolka det så. Tyvärr tycker jag dock att det medvetna överspelet, de avsiktliga taffligheterna och de billiga sexpoängerna raderar ut den eventuella genialiteten. Men visst, publiken har roligt åt det – och jag vet att jag är en extrem humorsnobb.

Det finns en del holmesianskt skojigt även i andra akten, bl a små referenser till En skandal i Böhmen och Baskervilles hund. Men det är svårt att veta om de direkta felaktigheterna är medvetna eller ej, t ex att ge Sherlock Holmes adressen 222B Baker Street istället för korrekta 221B. Och att se hur Holmes ständigt suktar efter kokain mitt under pågående fall är direkt plågsamt – det var förstås något han bara ägnade sig åt vid stunder av overksamhet.

Jag tycker ofta att det är roligt att se när skådespelare leker med Sherlock Holmes. Det finns en kärlek som genomsyrar det hela och ett samförstånd med publiken. Men här saknar jag någon djupare dimension i såväl Holmes- och Watsonkaraktärerna, som i intrigen. Handlingen är i och för sig inte så dum, den hade kunnat bli något riktigt bra, om den hade tagits på allvar. Jag har sett många andra exempel på där man gör Holmes på ett seriöst sätt – och stor humor skapas. Nu blir det bara fånigt. Å andra sidan, jag kan gilla fånigheter, om det drivs in absurdum. Men här blir det för platt. Och jag tycker det är så synd att så här duktiga skådespelare inte används för att skapa något äkta spännande och medryckande.

Några ljuspunkter finns dock i andra akten. Det fanns ett antal bra skådespelarinsatser och det blev ett snyggt flyt i berättandet med den stora bildskärmen mitt på scenen. Och som jag tidigare sa, resten av publiken verkade ha kul. Men den Sherlock Holmes-intresserade har inte fullt så mycket att hämta här.

Ett kul experiment med teaterns former, som dock inte blir fullt så genialiskt som det var meningen. Se gärna pjäsen, men inte för dess Sherlock Holmes-intrigs skull. Pjäsen följer en studentikos humortradition som förmodligen fungerar bra i Uppsala, lite oväntat bara att se det på Uppsala stadsteater. Sammantaget hade jag trots allt en trevlig kväll, även om mina mycket högt ställda förväntningar inte infriades.

Mattias Boström

Bara som ett litet smakprov ur filmen – Stephen Fry i rollen som Sherlock Holmes äldre bror Mycroft. Stephen Fry är själv en stor Sherlock Holmes-fantast och har även skrivit en Holmespastisch, novellen ”The Laughing Jarvey” som återfinns i boken ”Paperweight”. Det ryktades även för några år sedan att Stephen Fry och Hugh Laurie skulle spela in en Holmesfilm tillsammans – men tillbakavisades av de inblandade.

Foto: Linus Meyer. Bilden lånad från Uppsala stadsteater.

”Mysteriet på Bäverns gränd” har haft premiär på Uppsala stadsteater. Upsala Nya Tidning tycker att det är ”roligt och farsartat”, men att andra akten inte är lika genial som den första. Dagens Nyheter var tyvärr inte särskilt positiva. För egen del ska jag se pjäsen 10 december och därefter leverera ett omdöme här på sajten.

Läs även intervjun med pjäsens skapare John Fiske i Upsala Nya Tidning.

Uppdatering 2011-12-01: Nu har även Svenska Dagbladet recenserat föreställningen och tycker att det är en charmig uppsättning med många överraskningar.