Nyligen belönades Robert Downey Jr med en Golden Globe för rollen som Sherlock Holmes i Guy Ritchies film med samma namn. När Oscarsnomineringarna avslöjades idag uppmärksammades filmen inom ytterligare två kategorier. Hans Zimmer fick en nominering för musiken till filmen. Och för bästa scenografi nominerades Sarah Greenwood (Art Direction) och Katie Spencer (Set Decoration). Vem som vinner tillkännages vid Oscarsgalan den 7 mars.

Fler artiklar om filmen

Vid den stora Golden Globe-galan i Los Angeles på söndagskvällen 17 januari vann Robert Downey Jr i kategorin ”Best Performance by an Actor in a Motion Picture – Musical/Comedy”. Priset fick han för rollen som Sherlock Holmes i Guy Ritchies film med samma namn.

Robert Downey Jr var långt ifrån favorittippad. Daniel Day-Lewis ansågs av vadslagningsfirmorna som en mycket hetare kandidat.

Detta var första gången som en skådespelare vunnit ett riktigt stort filmpris för att ha spelat Sherlock Holmes. Närmast kommer Christopher Plummer som vann en Genie Award – Kanadas motsvarighet till Oscar – för sin roll som Sherlock Holmes i ”Murder by Decree” (1979).

Se prisutdelningen och Robert Downey Jr:s roliga tacktal här nedan.

Se även en backstage-intervju med Robert Downey Jr efter vinsten:

Läs mer om övriga vinnare i Aftonbladet eller Expressen.

Robert Downey Jr är nominerad till en Golden Globe Award i kategorin ”Best Performance by an Actor in a Motion Picture – Musical/Comedy”. Under hela galanatten finns här på SherlockHolmes.se en widget-ruta som sänder kringmaterial om galan. Själva galan sänds på Kanal 9 från kl 02.00 natten mellan 17 och 18 januari.

Övriga nominerade i samma priskategori är Matt Damon i filmen The Informant!, Daniel Day-Lewis i Nine, Joseph Gordon-Levitt i (500) Days Of Summer och Michael Stuhlbarg i A Serious Man.

Ladbrokes odds i denna kategori är följande:

Daniel Day-Lewis – Nine 1,61
Robert Downey Jr – Sherlock Holmes 5,50
Matt Damon – The Informant 5,50
Michael Stuhlbarg – A Serious Man 7,00
Joseph Gordon-Levitt – 500 Days of Summer 15,00

På Betway.com är motsvarande odds:

Daniel Day-Lewis – Nine 1.60
Matt Damon – The Informant! 5.50
Robert Downey Jr. – Sherlock Holmes 6.50
Michael Stuhlbarg – A Serious Man 7.50
Joseph Gordon-Levitt – (500) Days Of Summer 12.00 

Så det ser väl inte helt ljust ut för Robert Downey Jr. Golden Globe Awards brukar också vara en bra indikator på vilka som kommer att bli Oscar-nominerade.

Detta borde innebära att ett svenskt dvd-släpp i så fall inte heller ligger så långt bort i tiden.

Häromdagen kom nyheten att Robert Downey Jr hoppar av sin roll i Dreamworks kommande sf-western Cowboys & Aliens. Istället kan det bli Daniel Craig som tar över den rollen. Skälet till att Downey Jr hoppade av bekräftades senare – det krockade med inspelningsschemat för en ny Holmesfilm.

Manusarbetet inför uppföljaren hade filmbolaget satt igång långt innan första filmens ens hade haft premiär. De som fått uppdraget att leverera manus är Kieran och Michele Mulroney, dvs inte samma manusförfattare som gjorde första filmen. Huruvida det blir Guy Ritchie som regisserar filmen är inte offentliggjort ännu, men mycket talar väl ändå för det.

Uppföljaren, vars titel ännu inte är känd, beräknas ha premiär under 2011. De största spekulationerna inför den nya filmen rör vem som ska spela professor Moriarty. Redan under inspelningen hördes rykten om att Brad Pitt hade varit i London för att spela in några scener som Moriarty, något som dock förnekades av filmbolaget. Å andra sidan anges det inte någonstans i eftertexterna vem som spelar just Moriarty i några korta sekvenser i första filmen – kan det i själva verket vara Brad Pitt, även om rösten är långt ifrån den vanliga Brad Pitt-stämman?

Kanske är inte Brad Pitt den skådespelare som man först kommer att tänka på när man ser framför sig professor Moriarty (se Sidney Pagets illustration till vänster). Men kunde Robert Downey Jr överbevisa oss om att han kunde ikläda sig rollen som mästerdetektiven, så kan nog Brad Pitt göra samma sak med mästerskurken. Det hade dessutom varit kul att se Pitt som bad guy. Plus att en film med Robert Downey Jr OCH Jude Law… OCH Brad Pitt… ja, den har ju viss potential att locka biobesökare.

Hans Zimmer räknas som en av de allra främsta nutida filmmusikkompositörerna. Han har fått Oscars för musiken till såväl Lejonkungen som Gladiator. Och man kan i Sherlock Holmes-musiken även finna kopplingar till Zimmers soundtrack till Pirates of the Carribean-filmerna. 

Lyssna på en intervju med Hans Zimmer här. Och läs en annan mycket intressant intervju rörande Holmes-soundtracket här. Mer om Zimmer kan man läsa på den inofficiella sajten om honom.

Soundtracket finns samlat på ett album – kan köpas t ex via cdon eller laddas ned från iTunes Store. Det kan även lyssnas på via Spotify.

Här nedan kan du se en intervju med Hans Zimmer och lyssna på öppningsmusiken i filmen. Längst ned hittar du ”The Rocky Road to Dublin” (sång av The Dubliners) som finns med i filmen – bl a i boxningsscenen - men inte är med på soundtrackalbumet.

Bloggywood: ”För denna lilla engelska köttpaj innehåller flertalet attraktiva ingredienser. 1. Kemin mellan Law och Downey Jr. Det är en fröjd att få följa deras äventyr. 2. Det gamla London ser fantastiskt ut i Ritchies kamera. Vill. Se. Mera! 3. Humor – det finns gott om det.”

Tuve: ”Robert Downey Jr spelade Sherlock Holmes näst intill perfekt. Hans karakteristiska frätande attityd mot Lestrade och även Watson var precis så jag tycker han ska vara.”

Superkryp: ”Samspelet mellan Watson och Holmes är över lag kanonbra. En annan sak, den är rolig också. Faktum är att jag hade en mycket bättre upplevelse än när jag såg Avatar. Se och/eller se om! Jag vill ha en SH2.”

Vem tänder stjärnorna-bloggen: ”Lite för många sövande actionscener, lite för smart Watson, ett till förlagan lite för fristående manus. Men samtidigt ganska troget originalets uttryckssätt, kanske ungefär så trogen som en nutida långfilm kan tänkas vara.”

Zitiz: ”Roligt också att Guy Ritchie inte lämnar London även om han lämnat vårt århundrade för artonhundratalet. ”Sherlock Holmes” är kanske inte en film man kommer att minnas, men riktig underhållning så länge den varade.”

Erikssons kultursidor: ”Först tyckte jag att filmen var en riktig krock – en sån där seriesmocka som (amatör)boxaren Robert ”Sherlock” Downey Jr delar ut i filmen – mellan en modern actionthriller och Conan Doyles mer inåtriktade romaner. Men nu har jag börjat fundera över alla små fyndigheter…”

Nerdcore: ”Till sist så vinner min inre 11-åring som ger den 4 pipor av 5.”

Kulturdelen: ”Om man istället ser det som ett omtag under andra förutsättningar, typ ‘Sherlock Holmes Begins’, så är det här en underhållande äventyrsfilm med en hel del humor, smarta hjärnor och knytnävar i aktion, och så en öppning för en uppföljare, förstås.”

Filmblogg.nu: ”Tekniskt sett tycker jag Sherlock blandar och ger. Den har på sina ställen en fantastiskt snygg look med mörka regnvåta gator och de rena slagsmålsscenerena är som förväntat båda coola och speedade. De stora action scenerna håller dock inte riktigt måttet och slutscenen uppe på en halvfärdig Tower Bridge för snarare tankarna till gammal hederlig rear projection teknik än CGI anno 2010.”

Home Pink Home: ”Filmen är underhållande och helt klart värd att se, dock kanske inte på bio. Men jag gillade hur de hade byggt upp ett otroligt verkligt 1800-tals London, jag gillade framblickarna som Holmes hade.”

Vrångmannen och Surskäggets filmblogg: ”Detta är ett välgjort och fartfyllt äventyr i det Viktorianska London och det formligen osar stämning av scenografin. Robert Downey Jr är (åter igen) som född för att spela den här rollen och Jude Law visar även han var skåpet ska stå.”

Veckans premiärer: ”Sherlock Holmes är dock i huvudsak en stimulerande filmupplevelse, både genom sin lekfullhet i förhållande till deckartraditionen och till filmmediet, och med hjälp av Robert Downey Jr och Jude Laws utmärkta insatser som Holmes och Watson.”

Macken 3.2.1: ”Sherlock Holmes i 2009 års tappning och i regi av Guy Ritchie är en underhållande, spännande och dramatisk film som möjligen hade kunnat kortas något för att få upp tempot. Då hade å andra sidan samspelet och intrigerna riskerats att gå förlorade eller inte kunna utvecklas tillräckligt.”

SF-bokhandeln i Malmö: ”Men det bästa är kanske ändå kemin mellan Downey och Law som Holmes och Watson. De är som ett gammalt gift par, med interna skämt, smeknamn och gnabbande – samtidigt som de är fullständigt samspelta och koreograferat kompetenta när det gäller att jaga bovar.”

Kerille: ”Jag skulle vilja säga att detta är en mix av ”Änglar och Demoner” och ”Snatch”. Helt lysande alltså!”

Nin3n: ”Filmen får 4 av 5 stjärnor av mig för att jag tyckte att filmen har ett bra flyt, en bra handling och inte för många delar då man vet exakt vad som kommer att hända, utan många överraskningar.”

Film är nice: ”Ritchie visar här att han har vad som krävs för att hålla publiken på helspänn i över 2 timmar. Rollistan som han satt samman skapar en härlig kemi (inte minst Rachel McAdams) och leverar filmgodis till tittarna. Det är underhållning på högsta nivå om man är redo att hoppa på tåget till denna filmatisering som också ger en skön bild av hur gamla London såg ut.”

Life on Venus: ”Downey Jr står för en stor del av filmens behållning, och verkar vara på precis samma våglängd som Ritchie när det kommer till att tolka karaktären. Hans unika minspel och komiska timing är perfekt in i minsta detalj, och resultatet för tankarna till Johnny Depp i Pirates-filmerna.”

Ingrid Norrman – GT:s kulturblogg: ”Böckerna är rätt mossiga, men vem behöver läsa om Sherlock Holmes när nu den piprökande tänkaren förvandlats till muskulös actionhjälte i Guy Ritchies filmversion.”

Calle Bergström: ”Den spännande atmosfären finns med ända fram till slutet och med få undantag är tempot högt. Sherlock Holmes är en engagerande, rätt smart och fartfylld film.”

Ortmastaren: ”Betyget blir nog 3,5 av 5 eller 7 av 10 om ni gillar den skalan mera. Intressant, nyskapande och snyggt gjord är några av de attribut som gör filmen till det den är.”

Film och Tv: ”Sherlock Holmes är riktigt bra hela filmen igenom. Det blir aldrig segt, utan istället eskalerar spänningen och avslutas väldigt magnifikt.”

Reflektion : kolon: ”Robert Downey Jr gör, som alltid, en briljant rolltolkning. Hans karisma och hans något nonchalanta, charmiga och sarkastiska stil är som klippt och skuren för rollen. Samspelet med Jude Law, som spelar den evige parhäste Dr Watson, är storartat och känns genuint.”

Tarras: ”Föga anade jag att det skulle bli en timme och femtiofem minuter slagsmålsorgie och fem minuters gåtlösning.”

Film och filmmusik: ””Sherlock Holmes” är underhållande, med högt tempo med några skojigheter, häftiga actionscener och Downey Jr. som glänser i titelrollen.”

Johan Hilton (Expressen): ”två timmars suktande och bitchiga meningsutbyten i en Brokeback Mountain för anglofila kitschactionfetischister.”

Björn Smitterberg i Lidköpingsnytt: ”Resultatet är emellertid mycket lyckat och i genomsnitt får filmen näst högsta betyg av kritiker som förhandssett filmen.”

Gunilla Wedding i Deckarbloggen på NorraSkåne.se: ”Guy Ritchies film blandar skickligt spänning, action och underhållning (lysande dialog till exempel) samtidigt som den verkligen genomsyras av kärlek till bokförlagan – befriande nog en ganska respektlös kärlek.”

Uno Ohlsson i Norrköpings Tidningar: ”Robert Downey Jr och Jude Law som Sherlock Holmes respektive Dr Watson får klart godkänt för sina insatser. Särskilt givande är deras raljanta snack sinsemellan. Övertygande är också det viktorianska London som återskapats i filmen. Så visst finns det ett och annat att ta till sig.”

Toppraffel!: ”Det dröjer inte många minuter innan jag känner ett stort välbehag inom mig och får lust att utbrista ”Wow!” och ”Ja!” samtidigt … SHERLOCK HOLMES är spännande, rolig och makalöst underhållande. Det här, och inte AVATAR, är vinterns stora filmäventyr!”

Filmografens blogg: ”Den är så oerhört löst sammansatt att allt riskerar att rasa samman om en enda detalj tas bort. Å andra sidan måste jag berömma skådespelarna, då i stort sett samtliga gör mycket bra ifrån sig – om vi bortser från Rachel McAdams i en överraskande ointressant roll. … Det är samspelet mellan Robert Downey Jr. och Jude Law som jag njuter mest av.”

Filmpodd från Kier.se: ”Det är härligt och se ett riktigt äventyr på bio. Guy Ritchies, Sherlock Holmes, bjuder på två timmar av spännande vändningar, härliga miljöer och ”njutsamt” ögongodis.”

Le Cabaret de la Fille Perdue: ”Handlingen anser jag som sagt i nuläget inte så mycket om, men jag tycker att den var helt och fullt funktionell som svepskäl för att fylla två timmar med munhuggeri, specialeffekter, London-miljöer, viktorianskt mode och dramatiska orkesterstycken. Sammantaget blir det hela sjukt underhållande – och ibland är det precis det som behövs.”

Isabelle Ståhl – istället för sömn: ”Filmen var för övrigt sevärd över förväntan. den puttriga viktorianska höststorstadskänslan gifte sig perfekt med den gotiskt tim burton-aktigt mörka apokalypsstämningen.”

Saras betraktelser: ”Jag gillar den här filmen. Både för att det är Sherlock Holmes såklart, men även för att det är en snygg, rolig och fartfylld film som utspelas i 1800-talets London. Kan knappast bli bättre!”

Calliope Books: ”Visst, där fanns all 1800-talsrekvisita man kunde önska sig och filmens London var snyggt. Underhållande får man också säga att det var. Filmen har få döda stunder; det händer något för det mesta och det finns mycket detaljer att titta på. Så långt hade jag inga invändningar. Istället var det manuset det kom an på. Det kändes påfallande platt och storyn var allt annat än originell.”

Emelie: ”Eftersom jag inte vill förstöra för de av er som inte har sett den så ska jag inte avslöja mer än att den är ruggigt bra, och otroligt rolig.”

Sachiko: ”Filmen var ändå sevärd och hade sina ljuspunkter. Kan tänka mig att många Sherlock-fanatiker rasar över filmen, men man får väl helt enkelt ta det för vad det är; en Hollywood-produktion. Jag skrattade gott flera gånger men i ärlighetens namn var det mer som att se en Indiana Jones-film än en med Sherlock. Ett stort plus med filmen var att Jude Law, i mina ögon världens snyggaste karl, spelar Watson…”

Niklas’ blog: ”I like Downey Jr.’s acting, even though this film did not require any subtleties, never mind the masterful acting that Brett performed in said TV-series. Law did good. McAdams was boring.”

Tackyplastic: ”Summan av kardemumman är väl som följer; Rolig film att småskrocka till i goda vänners lag, men ingen höjdarrulle direkt. Kräver inte mycket till intelligens och kan därför uppskattas av många, är bara rolig att se en gång.”

3 olika syner på film: ”Visst var denna film också relativt ”macho” men den var samtidigt snygg, med en bra handling, bra skådespelare och snygga effekter. Allt som allt bra jobbat av Guy Ritchie.”

Sebastian Hallén: ”Det är en ganska upphottad version av den gamle detektiven som serveras, men jag tycker det fungerar alldeles utmärkt. … Robert Downey Jr är lysande som den bohemiske men geniale Holmes. Betyg: 4 av 5.”

Exlibris Cia: ”Det var en jättemysig och väldigt ofta rolig film. Skådespelarinsatserna var lysande …”

Espiritu de vida: ”På Imdb har den fått 7,7 i betyg, vilket är i högsta laget enligt min smak. Jag ger den Godkänt, men inte mera. Kanske hade betyget blivit högre om jag hört den ibland snabba dialogen bättre …”

Ingenting att (.) se: ”Jag måste säga att jag blev oerhört förtjust i Sherlock Holmes. Sitter fortfarande och biter  mig skälmskt i underläppen med ett drömskt leende när jag tänker tillbaka på Robert Downey Jrs fenomenala rolltolkning”

Kryddhyllan: ”Det var förstås en uppvisning i Robert Downey Jr. – Robert Downey Jr. ”being Robert Downey Jr.” - med andra ord precis vad jag betalade för.”

Hanni’s Gold: ”En rörig film, som tyvärr inte alls känns som en film om Sherlock Holmes.”

Then you jerk it out: ”Vilken man! Vilken film! Robert Downey Jr är fullkomligt briljant som Sherlock Holmes och Guy Ritchie har verkligen lyckats.”

Put on Sunday shoes: ”Den var fantastiskt så klart. Fast jag såg Ironman och inte mr Holmes springa omkring med kravatt och en pipa i mungipan i vissa sekvenser.”

Gröna Anna: ”Men sammantaget en värld jag gärna hade befunnit mig i längre än bara ett par timmar!”

Söderblandning: ”Robert Downey Jr. är som vanligt lysande. … Det brukar alltid finnas en viss risk när ”superhjältar” ska filmatiseras igen på senare år. Effekterna blir allt en större del av filmen och tar nästan över. Men Sherlock Holmes går inte i fällan och även om miljöerna är datoranimerade så smälter allt in fint. En sevärd film.”

Madeilene: ”Snyggt gjord, bra manus, bra skådespelare och en bra blandning mellan humor och action. Sen gör det ingenting att man har ögongodis i form av Jude Law i hela filmen Den får en stark 4:a av mig”

Maria: ”… gick ut ur biosalongen alldeles salig och fnittrig. vi skrattade oss igenom i stort sett hela filmen, och när vi inte asgarvade satt vi och nästan klämde sönder varandras armar för att det var så himla spännande.”

av Mattias Boström

När jag läser svenska recensioner och bloggar om Guy Ritchies Sherlock Holmes märker jag en viss oro bland skribenterna. De befarar att det här nog inte är en film som Sherlock Holmes-fantasterna kommer gilla. Men vad tycker egentligen vi som kallar oss för sherlockianer och holmesianer om filmen? Och hur många varv roterar Sherlock Holmes författare sir Arthur Conan Doyle i sin nu åttioåriga grav?

Den allmänna reaktion jag har hört från mina sherlockianska vänner är att de har gillat filmen. Och själv är jag av samma åsikt. Men hur kan det komma sig? Borde vi inte vara otroligt upprörda över att Guy Ritchie och filmbolaget Warner Bros. förvandlar den egocentriske tankemaskinen Sherlock Holmes till det kvinnotjusande muskelknippet Sherlock Holmes?

Det är nog dags för en blick tillbaka i historien.

Conan Doyle utgav sin första Sherlock Holmes-historia, En studie i rött, 1887. Den följdes 1890 av De fyras tecken och från 1891 började de första novellerna dyka upp i Strand Magazine. Det var med novellerna som Sherlock Holmes-figuren slog igenom på allvar, det var detta kortformat som fungerade bäst för att berätta om Holmes bravader. Man kan inte i evigheter dra ut på Holmes avslöjanden, vilka av nödvändighet inte bör ske förrän i slutet på berättelsen.

Det dröjde inte längre än till 1892 innan de första parodierna på Sherlock Holmes började dyka upp i tidningarna. Conan Doyle var förmodligen mest smickrad, bland parodiförfattarna fanns till och med några av hans nära författarvänner. Conan Doyles inställning till sin skapelse var att det fanns bra mycket annat här i livet som var viktigare än Sherlock Holmes, såsom t ex att skriva historiska romaner. Sålunda tog han också livet av Sherlock Holmes i novellen ”Det sista problemet” 1894.

När amerikanen William Gillette några år senare skrev en pjäs om Sherlock Holmes telegraferade han Conan Doyle med orden: ”May I marry Holmes?” Och Conan Doyle svarade: ”You may marry, or murder, or do what you like with him.”

Och på den vägen är det. Samtidigt som Conan Doyle strax efter sekelskiftet återupplivade Sherlock Holmes och fortsatte skrivandet av historier om honom, så började detektiven leva ett annat, parallellt liv. Ett liv där han ibland framstod i helt annan dager och endast hade namnet gemensamt med Conan Doyles skapelse. År 1900 visade tidiga cinematografer t ex en 30 sekunders stumfilm med namnet Sherlock Holmes Baffled. Ingenting i filmen – förutom möjligen några filmtricks med en person som försvinner – hade förstås med Conan Doyles figur att göra, men det var ett säljande namn och redan då synonymt med ordet ”detektiv”.

Conan Doyles Sherlock Holmes skulle aldrig kunna förälska sig, inte ens i Irene Adler (i novellen ”En skandal i Böhmen”), vars listighet han beundrade. I De fyras tecken säger han att ”love is an emotional thing, and whatever is emotional is opposed to that true cold reason which I place above all things”. Men för mängder av människor i början på 1900-talet kunde Sherlock Holmes faktiskt förälska sig, eftersom han gjorde det i William Gillettes pjäs (succé i flera decennier i USA och Europa), och Holmes i den pjäsen var för åskådarna lika sann som Holmes i originalberättelserna.

Det som vanligtvis inte händer med litterära figurer förrän långt efter författarens död – när de försetts med klassikerstämpel – hände med Holmes redan efter några år. Robinson Crusoe, Don Quijote, Hamlet, de tre musketörerna, Robin Hood – alla har de omtolkats. Sällan anklagas omtolkningarna för att inte vara trogna originalet. Är det då så viktigt att Sherlock Holmes är det?

En av de populäraste filmserierna genom tiderna när det gäller Sherlock Holmes är de fjorton filmerna från 1939-1946 med Basil Rathbone som Holmes och Nigel Bruce som dr Watson. Basil Rathbone blev för många generationer framåt den sanne Sherlock Holmes. Om man då tittar närmare på filmerna så utspelar sig de två första helt korrekt under senviktoriansk tid. Men i resterande tolv hade handlingen och miljöerna blivit samtida, och i flera av dem kretsar den specialskrivna intrigen kring andra världskriget och kampen mot nazismen. Detta alltså i den filmserie som ända fram till början av 1980-talet utgjorde sinnebilden av Sherlock Holmes-historier på film och tv. Ändå är dessa filmer älskade av så många sherlockianer. Hur kan det komma sig? Vad är det som gör dessa filmer mer omtyckta av de hängivna fansen än många senare produktioner som håller sig närmare originalberättelserna? De flesta Holmes-fantaster kan ju till och med förlåta Nigel Bruce för att han för evigt kvaddade folks uppfattning om dr Watson.

När brittiska filmbolaget Granada på 80-talet började producera en tv-serie baserad på Conan Doyles berättelser ville man skapa något helt nytt. Man ville att resultatet skulle hamna så nära originalet att man till och med använde sig av Sidney Pagets originalillustrationer från 1890-talet som grund för fotovinklar och scenerier. Allt skulle i möjligaste mån hamna nära Den Riktige Sherlock Holmes. Och resultatet blev förstås helt underbart. Jeremy Brett är magnifik som Holmes. David Burke respektive Edward Hardwicke spelar dr Watson på ett alldeles ypperligt sätt och gör doktorn till Holmes jämbördige snarare än till en Nigel Bruce-clown.

Inom den sherlockianska världen är förstås Granadas serie älskad. Men bara för att sherlockianer älskar en äkta Holmes behöver det inte innebära att vi inte gillar en falsk. En av mina egna favoritfilmer med Holmes-tema är Without a Clue, där Ben Kingsley i rollen som dr Watson hittar på en fiktiv karaktär vid namn Sherlock Holmes, som blir så populär och efterfrågad att Watson tvingas anlita en försupen skådespelare (roligt spelad av Michael Caine) att agera som honom på riktigt. Och många inom Holmesvärlden är förtjusta i Billy Wilders fina The Private Life of Sherlock Holmes, som i likhet med William Gillettes pjäs och Guy Ritchies film innehåller en Sherlock Holmes med smak för kvinnor.

Jag gillar dessutom Disney-filmen Mästerdetektiven Basil Mus, om en musdetektiv som bor i källaren under Sherlock Holmes bostad på 221B Baker Street. Filmen bygger på en serie barnböcker av författarinnan Eve Titus, som 1993 invaldes i världens mest förnäma Sherlock Holmes-sällskap, The Baker Street Irregulars. En annan av medlemmarna i BSI är Nicholas Meyer, som 1974 utkom med den bästsäljande Holmespastischen The Seven-Per-Cent Solution (som senare även blev film), i vilken Sherlock Holmes håller på att gå under av sitt kokainmissbruk och fantiserar fram ärkeskurken professor Moriarty, vilket får Watson och Sherlock Holmes bror Mycroft att lura iväg detektiven till Wien där han hamnar i terapi hos Sigmund Freud.

Denna lek med detektiven och vidarediktning är i många fall lika populär bland sherlockianer som den äkta varan. Så när nu Guy Ritchie och Warner Bros. ger oss en film av det mer våldsamma slaget så tackar vi bara och tar emot. Hade det varit en dålig film - såsom den eländiga Baskervilles hund – en jycke för mycke (med Peter Cook och Dudley Moore) - så hade det varit beklagansvärt. Men rent filmiskt tycker jag att det här är riktigt lyckat. Jag gillar actionfilmer av det lite ballare slaget, med instuckna humoristiska repliker och häftiga miljöer.

Att i dagsläget göra en blockbusterfilm om Sherlock Holmes kräver ett innehåll som lockar en bred publik. Och hur mycket vi än gillar Jeremy Bretts tolkning av Holmes så kan vi inte få det på bioduken. Dels av naturliga skäl för att just Jeremy Brett har gått bort, men också av den enkla anledningen att inte ens Granada lyckades med att tänja ut Holmes i långfilmsformat (med undantag för deras version av De fyras tecken). Holmesintrigerna gjorde sig i original bäst i novellformat och på tv i max timslånga avslutade avsnitt. Ska man på bio lägga till något för att komma upp i två timmars spännande historia så kan det lika gärna vara action som någonting annat.

Det som är nytt i den här tolkningen av Sherlock Holmes är förstås just actionbiten. Slagsmål av det här slaget har vi inte tidigare sett i någon nämnvärd omfattning, vare sig när det gäller Holmes på tv eller bio. Men även om våldet förstås är väl tilltaget jämfört med Conan Doyles historier så finns det frön i dessa som tyder på en långt mycket våldsammare Sherlock Holmes än vi är vana vid. Detektiven var enligt Conan Doyle en skicklig amatörboxare och författaren var själv mycket förtjust i denna sport (han skrev flera skönlitterära berättelser om boxning). Vidare behärskade Sherlock Holmes kampsporterna bartitsu och singlestick, samt fäktning. Att det sedan inte förekommer mycket våld i t ex Granadas tv-serie beror på att originalberättelserna inte beskrev särskilt mycket sådant. Men därmed inte sagt att inte Holmes mycket väl skulle kunna utöva det, såsom i Guy Ritchies film. I originalberättelserna är det dessutom dr Watson som är berättaren och det kan mycket väl hända – ja, det är till och med ganska troligt – att Holmes råkar i en del handgemäng när Watson inte är närvarande.

Humorn i replikerna mellan Holmes och Watson kan också spåras till originalberättelserna. En lätt ironisk ton som driver med den andres goda eller sämre sidor. På det sättet var Holmes och Watson urtypen till moderna buddy films.

Något som är väldigt uppskattat i den sherlockianska världen är att Sherlock Holmes och dr Watson i den här filmen porträtteras som hyfsat unga. När de båda träffades första gången i En studie i rött var Holmes 27 år och Watson något år äldre. De flesta av fallen utspelar sig medan Holmes är mellan ca 35 och 45 år gammal. Det går förstås att göra dem till mycket äldre män också – allt är ju möjligt i Holmesgestaltens parallella utveckling – men bara för att de ofta spelats av äldre skådespelare så är det inte nödvändigtvis det rätta.

Holmes periodvisa kokainmissbruk har i filmen förvandlats till ett lika periodvist supande och det kan väl vara okej. Båda varianterna visar på den tristess han lider under overksamma perioder. Det är inga problem att man gör sådana omtolkningar. Det här är en uppenbar parallell-Holmes och det görs väldigt tydligt att detta inte är en direkt överföring av original-Holmes till film.

Det finns även detaljer som jag är evigt tacksam över. T ex att inte filmmakarna fallit för frestelsen att låta Sherlock Holmes bära en deerstalker, den berömda jaktmössan med dubbla brätten och nedfällbara öronlappar. Conan Doyle nämner aldrig en sådan mössa vid namn, men vid två tillfällen kan man anta att Holmes bar en sådan. Och på Sidney Pagets illustrationer förekommer den då och då. Men alltid bara i sammanhang när Holmes är på landet. En gentleman skulle aldrig få för sig att bära en jaktmössa inne i stan. Att deerstalkern sedan genom decennierna har kommit att bli en symbol för Sherlock Holmes – och kriminallitteratur i allmänhet – är en annan sak. Den sherlockianska världen älskar deerstalkern och vid många Sherlock Holmes-sällskaps möten bär medlemmarna sådana huvudbonader. I sammanhanget ska dock påpekas att en senviktoriansk gentleman heller inte vistades ute på stan barhuvad, vilket jag tycker mig minnas skedde vid något tillfälle i filmen.

Jag är även glad att Sherlock Holmes får röka sin vanliga rakskaftade pipa och för en gångs skull slipper den böjda calabashpipan. Den började förknippas med Sherlock Holmes efter att skådespelare på teaterscenen i början på 1900-talet använde den för att lättare kunna säga sina repliker.

Och så gläds jag förstås åt att Guy Ritchies film innehåller en stor portion blinkningar åt originalhistorierna, i form av namn på karaktärer men också ett antal exakt återgivna repliker ur ursprungsberättelserna. Att det sedan uppstår kronologiska problem med denna omdiktning – t ex att dr Watson i själva verket träffade sin fästmö Mary Morstan när hon var Sherlock Holmes klient i De fyras tecken – är sådant som kan hända när det rör en parallell-Holmes. Även Conan Doyle hade problem med sådana saker och lyckades vid mer än ett tillfälle röra ihop fakta från den ena boken till den andra, så att fascinerande kronologiska gåtor uppstod.

Sherlockianerna är ett lekfullt släkte och blir sällan upprörda över märkliga omtolkningar. Visst kan vi rynka på näsan åt saker ibland, men i grund och botten är vi bara glada över att det fortfarande finns en sådan fascination inför denne mästerdetektiv som uppfanns för över 120 år sedan. Jag kan tänka mig att det t ex i vissa Tolkienkretsar finns en mycket större bokstavstro än i den sherlockianska världen. Vårt motto att ”play the game” handlar om att låtsas som om Sherlock Holmes och dr Watson funnits på riktigt och utifrån detta forska om karaktärerna och berättelserna på ett lätt akademiskt sätt. Men mottot handlar precis lika mycket om att ta det hela som en lek, om än med underbart mycket allvar.

Så gå gärna och titta på Guy Ritchies film! Den är riktigt sevärd. En bra omtolkning av Holmes, en utmärkt parallell-Holmes. Skådespelarinsatserna är kul och känns oväntat rätt, miljöerna är så läckra att man vill studera dem i detalj när dvd-utgåvan kommer, intrigen är helt okej men inte det viktigaste. Och sitt nu för guds skull inte i biofåtöljen och oroa er för vad de Sherlock Holmes-frälsta ska tycka. Conan Doyle själv, som blev en troende spiritist på ålderns höst och nu tar igen sig i livet efter detta, tar nog bara filmen med en klackspark. Ja, han kanske till och med tycker att det är för väl att Sherlock Holmes äntligen får visa vad han går för i ett hederligt gammaldags slagsmål.

Läs mer om Guy Ritchies film

Läs om tio andra Sherlock Holmes-filmer du borde se