Foto: Linus Meyer. Bilden lånad från Uppsala stadsteater.

2002 såg jag Kesselofski & Fiskes tvåmannapjäs ”The Hound of the Baskervilles”. Den hade då funnits med på deras repertoar i några år. Manuset var smått genialt och överraskningarna var många. Det var en riktigt rolig hantering av Holmesberättelserna, nöjsam även för de mest inbitna fansen.

Så det var med mycket höga förväntningar jag gick och såg ”Morden på Bäverns gränd” som fram till mitten av januari spelas på Uppsala stadsteaters lilla scen. John Fiske stod för både manus och regi.

Det börjar med att publiken bjuds på middag inne i teaterns bistro, med små inflikade uppträdanden av skådespelargruppen. Efter maten förflyttar vi oss in till Lilla scenen. Första akten handlar om hur ensemblen ska repetera in ”Morden på Bäverns gränd”, men helt utan manus, eftersom regissören fastnat i brittiska tullen. Det är metateater som jag älskar. Dels för att jag haft liknande upplevelser under min spextid i Lund och kände igen mig, dels för att här fanns riktigt roliga små referenser som en svensk holmesian kan uppskatta. När skådespelarna står helt utan manus måste de förstås själva ta reda på mer om Sherlock Holmes, för att ändå kunna få ihop en pjäs. Och då kontaktar de via telefon morbrodern till en av skådisarna, en morbror som är medlem av The Baskerville Hall Club of Sweden. Och som faktiskt heter Ted! För er som inte känner till det så är ju BHC mycket riktigt det stora svenska Holmessällskapet. Och min vän Ted Bergman är nestor inom Sherlock Holmes-intresset i Sverige. En fin liten detalj som förstås är extremt smal, men uppskattades mycket av undertecknad.

Jag noterade även att BHC-medlemmarna Joakim Eklund och Joakim Nivre är tackade i programbladet. Förmodligen främst för att deras uppsats ”Sherlock Holmes and the King of Scandinavia” till viss del använts som underlag för den intrig som sedan förekommer i pjäsens andra akt. Men trots att akten nu är utformad som ett rent Sherlock Holmes-äventyr så tappar jag ganska snart intresset för pjäsen. Det går att tolka andra akten som ett genialt stycke teater, om man nu vill gestalta hur en pjäs utformas när den saknar både manus och regissör. Som sagt, det går att tolka det så. Tyvärr tycker jag dock att det medvetna överspelet, de avsiktliga taffligheterna och de billiga sexpoängerna raderar ut den eventuella genialiteten. Men visst, publiken har roligt åt det – och jag vet att jag är en extrem humorsnobb.

Det finns en del holmesianskt skojigt även i andra akten, bl a små referenser till En skandal i Böhmen och Baskervilles hund. Men det är svårt att veta om de direkta felaktigheterna är medvetna eller ej, t ex att ge Sherlock Holmes adressen 222B Baker Street istället för korrekta 221B. Och att se hur Holmes ständigt suktar efter kokain mitt under pågående fall är direkt plågsamt – det var förstås något han bara ägnade sig åt vid stunder av overksamhet.

Jag tycker ofta att det är roligt att se när skådespelare leker med Sherlock Holmes. Det finns en kärlek som genomsyrar det hela och ett samförstånd med publiken. Men här saknar jag någon djupare dimension i såväl Holmes- och Watsonkaraktärerna, som i intrigen. Handlingen är i och för sig inte så dum, den hade kunnat bli något riktigt bra, om den hade tagits på allvar. Jag har sett många andra exempel på där man gör Holmes på ett seriöst sätt – och stor humor skapas. Nu blir det bara fånigt. Å andra sidan, jag kan gilla fånigheter, om det drivs in absurdum. Men här blir det för platt. Och jag tycker det är så synd att så här duktiga skådespelare inte används för att skapa något äkta spännande och medryckande.

Några ljuspunkter finns dock i andra akten. Det fanns ett antal bra skådespelarinsatser och det blev ett snyggt flyt i berättandet med den stora bildskärmen mitt på scenen. Och som jag tidigare sa, resten av publiken verkade ha kul. Men den Sherlock Holmes-intresserade har inte fullt så mycket att hämta här.

Ett kul experiment med teaterns former, som dock inte blir fullt så genialiskt som det var meningen. Se gärna pjäsen, men inte för dess Sherlock Holmes-intrigs skull. Pjäsen följer en studentikos humortradition som förmodligen fungerar bra i Uppsala, lite oväntat bara att se det på Uppsala stadsteater. Sammantaget hade jag trots allt en trevlig kväll, även om mina mycket högt ställda förväntningar inte infriades.

Mattias Boström

Foto: Linus Meyer. Bilden lånad från Uppsala stadsteater.

”Mysteriet på Bäverns gränd” har haft premiär på Uppsala stadsteater. Upsala Nya Tidning tycker att det är ”roligt och farsartat”, men att andra akten inte är lika genial som den första. Dagens Nyheter var tyvärr inte särskilt positiva. För egen del ska jag se pjäsen 10 december och därefter leverera ett omdöme här på sajten.

Läs även intervjun med pjäsens skapare John Fiske i Upsala Nya Tidning.

Uppdatering 2011-12-01: Nu har även Svenska Dagbladet recenserat föreställningen och tycker att det är en charmig uppsättning med många överraskningar.

26 november 2011 är det urpremiär för pjäsen ”Morden på Bäverns Gränd” av John Fiske. Så här presenteras pjäsen av Uppsala Stadsteater:

Året är 1888. På Uppsalas gator härjar en brutal mördare. Offren är alla glädjeflickor på stans ökända bordell ”Sju helvetes gluggar” på Bäverns gränd. Men morden tystas ner. En växande nervositet sprider sig i maktens korridorer. Det ryktas till och med att hovet kan vara inblandat. En hemlig uppdragsgivare ringer ett samtal till dimmigaste Baker Street och snart står självaste Sherlock Holmes i Uppsalas gränder, redo att ta sig an ett av de märkligaste fall han utrett.

Så vem är då mördaren? Under kvällen blir ni serverade både mat och ledtrådar.
Föreställningen startar i Teaterbaren för att sedan flytta in på Lilla scenen.

Pjäsen – som spelas av sex skådespelare – kommer att ges vid totalt 19 tillfällen fram till 11 januari 2012. John Fiske har även tidigare varit inne på Sherlock Holmes-området, när han tillsammans med Paul Kessel satte upp den humoristiska föreställningen ”The Hound of the Baskervilles”.

Mer info och biljettbokning

”Sherlock Holmes’ Excellent Adventure” (av James Barry)
”The Double-Headed Penny-Farthing” (av Robert Black)
”Sherlock Holmes & the Emerald of Alcazar” (av Geoff Bamber)
”The Death of Sherlock Holmes” (av Richard James)
”Sherlock Holmes and the Pirates of the Horn” (av Vithal Rajan)
”Sherlock Holmes’ Last Case” (av Charlie Cook)
”Sherlock Holmes and the Mystery of Mallen Hall” (av Richard James)
”Sherlock Holmes–The Panto” (av Jenny Gilbert)
”The Sinister Mrs. Eaves” (av Robert Black)
”The Man Who Died Twice” (av Robert Black)

Sök manusen på Lazy Bee Scripts

Den uppsaliensiska skådespelarduon Kesselofski & Fiske satte 1997 för första gången upp pjäsen ”The Hound of the Baskervilles”. Nu är de tillbaka med nya föreställningar.

Pjäsen bygger ganska löst på Conan Doyles berättelse, inte minst för att Paul Kessel och John Fiske ikläder sig alla rollerna i denna humoristiska hyllning till den klassiska deckaren. Jag kan varmt rekommendera pjäsen - jag såg den med stort nöje i Stockholm när den sattes upp på Vasateatern under några kvällar hösten 2001.

Tre föreställningar går av stapeln på Reginateatern i Uppsala 3-5 november och sedan åker duon vidare på turné med pjäsen till Theatre Royal i Plymouth.

En minidokumentär om Holmes-skådespelaren William Gillette (del 1)
Minidokumentären om Gillette, del 2

Läs en intervju med Peter Egan