Written by Mattias Boström

It was on a sunny summer day in 1907 that Bram Stoker came motoring to Hindhead, Surrey. ‘The last seven miles of the journey up the steep, winding road shows one of the loveliest scenes in England – a scene that brings at every new phase fresh memories of Turner.’

Bram Stoker was to turn 60 later that year, and ten years had passed since he wrote the novel about Count Dracula. The royalties from its sale were small, the reading audience hadn’t yet seen the book’s greatness. He had for many years been working as a business manager of the Lyceum Theatre in London and as a manager for Henry Irving, the famous actor. Or in Stoker’s words, ‘the finest actor who ever trod the boards’. But when Irving died in 1905 life became harder for Stoker and his health rapidly got worse. He had three strokes and it was with a declined eyesight that he saw the landscape when he in June 1907 travelled through the area in Surrey that was called ‘Little Switzerland’ for its clean air and spectacular hills. Bram Stoker had earlier in life worked as a journalist and now he had returned to this profession, writing for The Daily Telegraph and New York World. For the latter he wrote a series of profiles of up and coming celebrities and politicians, including Winston Churchill. And now he was to make an interview with one of Great Britain’s most famous authors, a man that Stoker got to know already in the early 1890′s when he put up a play written by the author – Sir Arthur Conan Doyle.

Bram Stoker arrived to the house Undershaw on the afternoon of June 22, 1907. It was built, as he wrote in the interview, ‘in the western angle at the joining of the road from Haslemere with the Portsmouth road, just below the very top of the hill. It stands on a little platform lying below the road. As north and east of it is a thick grove of trees and shrubs, it is completely sheltered from stranger eyes except from down the valley. It is so sheltered from cold winds that the architect felt justified in having lots of windows, so that the whole place is full of light. Nevertheless, it is cozy and snug to a remarkable degree, and has everywhere that sense of ”home” which is so delightful to occupant and stranger alike. Throughout it is full of interesting things got together for their interesting association with the author’s life and adventures, for their prettiness, or as curios, or works of art.”

In the summer of 1893 Arthur Conan Doyle and his wife Louise (Touie) were on a trip to Switzerland. Conan Doyle gave a couple of lectures on different subjects, and one day they visited the Reichenbach Falls near the village Meiringen. The perfect place for the death of Sherlock Holmes, Conan Doyle thought, and wrote the short story ‘The Final Problem’, which was published only four months later. But when they got back to England the thought of death was brought to them also in another, more terrible way. Louise was diagnosed as suffering from tuberculosis and not expected to live longer than a few months.

At the end of 1893 Conan Doyle took Louise to Davos in Switzerland, where the climate offered some hope of a cure. And then followed constant travels back and forth to Switzerland, until one day in 1895 Conan Doyle met fellow author Grant Allen. In his autobiography Conan Doyle writes: ‘The wretched microbe which had so completely disorganized our lives, and which had produced all the sufferings so patiently borne, now seemed to be latent, and it was hoped that if we spent a winter in Egypt the cure might be complete. During this short visit to England, whither I had to rush every now and again to adjust my affairs, I met Grant Allen at luncheon, and he told me that he had also suffered from consumption and that he had found his salvation in the soil and air of Hindhead in Surrey. It was quite a new idea to me that we might actually live with impunity in England once more, and it was a pleasant thought after resigning oneself to a life which was unnatural to both of us at foreign health resorts. I acted very promptly, for I rushed down to Hindhead, bought an admirable plot of ground, put the architectural work into the hands of my old friend and fellow psychic researcher Mr. Ball of Southsea, and saw the builder chosen and everything in train before leaving England in the autumn of 1895. If Egypt was a success, we should have a roof of our own to which to return. The thought of it brought renewed hope to the sufferer.’

A few days after his 36th birthday Conan Doyle wrote (May 25, 1895) to his mother: ‘All that you say about the house, dear, has received my most careful consideration. Every point has been discussed and rediscussed and we have done things swiftly but with all due deliberation also. It is not merely Grant Allen’s case which gives us hopes that the place will suit Touie, but it is because its height, its dryness, its sandy toils, its fir trees, and its shelter from all bitter winds present the conditions which all agree to be best in the treatment of phthisis. If we could have ordered Nature to construct a spot for us we could not have hit upon anything more perfect.’

And in the letter he also writes: ‘As to my own amusements there I am within an hour of town and an hour of Portsmouth. I have golf, good cricket, my own billiard table, excellent society, a large lake to fish in not far off, riding if I choose to take it up, and some of the most splendid walks & scenery that could possibly be conceived. I don’t think theres much danger of my suffering from ennui.’

Conan Doyle wrote to his mother about almost everything. In the letter above he also discusses all the building details of the house and comments the views she evidently had expressed in a previous letter. He ends the letter with hoping that the house will be ready for habitation by May or June 1896.

But it took yet another year until they in 1897 could move into their new home Undershaw. In October he wrote to his mother: ‘Everything is working out very well. We have our little troubles & disappointments but they are nothing compared to our successes. All the essentials have turned out beautifully. The window, the billiard room, the maids, the men, the general effect is all most excellent. So is the water. We have had some little trouble with the light but nothing much. Mrs Corrie has been invaluable. Lottie [Conan Doyle's sister] has done wonders. She really has a quite remarkable aptitude for work & for organisation. I bought such a beautiful Landau & four wheeled dogcart when in London. [...] I am having the crest on the carriages & harness. One more horse and the establishment is complete – and then you must come down & consecrate it and be petted for it all grew out of my brain & that is part of yourself.’

Conan Doyle believed at this point that the total cost of Undershaw would be about £6,000, and he hoped that the value would grow to £10,000 in a few years. But there were additional costs and he told his mother that he had to write some short stories to raise the wind. His novel ‘The Tragedy of Korosko’ was to be published soon and that would also give him the money that he needed.

It’s interesting to note how many of his stories, especially the later Sherlock Holmes stories, that were written to pay for house renovations and similar things. We should probably be thankful that Conan Doyle chose to build and live in such big and wxpensive houses as Undershaw and, later in his life, Windlesham. During the years at Undershaw he wrote The Hound of the Baskervilles, The Return of Sherlock Holmes, The Great Boer War, Sir Nigel and a long list of short stories and other writings.

Conan Doyle was lying on a chintz covered sofa in the drawing-room of Undershaw, when Bram Stoker visited him for the 1907 interview. ‘The forenoon sun was streaming through one of the mullioned windows, of which the bars were softened by the delicate fringe of green of the creepers which spread all along them. The whole room was full of soft light, which showed the fine old furniture and the multitude of dainty knick-knacks to perfection. Even the many quaint and pretty pictures seemed to stand out of the walls.’ And Bram Stoker continues: ‘From where I sat the whole of the lovely valley, at the very head of which the house stands, lay before me. Due south it falls away, spreading wider as it goes, till its lines are lost in distance, an endless sea of greenery. Far away there are ranges of hills piling up, one behind the other, in undulations of varying blue. Even the whole sweep of the horizon visible from our altitude is like a wavy sea.’

On July 4, 1906, Louise died aged 49 at Undershaw, from the effects of tuberculosis. She was the reason why Conan Doyle had built Undershaw, this astonishing house that was the home of the author during one of the most interesting periods of his literary life. So when Bram Stoker visited Undershaw, the main reason for the house, Louise Conan Doyle, was no longer there.

In the spring of 1897 Conan Doyle had met a young woman, Jean Leckie. There was love involved, but platonic. Ten years later, Bram Stoker writes at the end of his article: ‘One little personal piece of information was given by Sir Arthur Conan Doyle which may make a fitting conclusion to this interview. It was the news of his approaching marriage. Sir Arthur is engaged to a young lady, Miss Jean Leckie, of Crowborough, to whom he is to be married in September. His face lit up as he finished: ”I am the most lucky of men. May I be worthy of my good fortune.” ‘

The wedding was held on September 18 and Bram Stoker was one of the 250 guests. The couple wanted a fresh start and they left Undershaw. Conan Doyle bought the house Windlesham, near Jean’s parents in the Sussex town of Crowborough. Undershaw was leased to the retiring headmaster of Uppingham School, Edward Carus Selwyn. He died in 1918, and in 1920 Conan Doyle decided to sell Undershaw. On October 2, 1920 Undershaw was one of the properties for sale in The Times (see picture below).

But the house was evidently not easy to sell. In The Times of May 10, 1921 it is mentioned that ‘to ensure an immediate sale a very low price would be accepted’. A would-be hotelier bid £4,000 and the house was sold. It remained hotel and restaurant until 2004, and since then the protests have grown against a developer who wants permission to divide Undershaw into three separate dwellings. The Undershaw Preservation Trust is working hard to keep Undershaw as a single property. Visit their web site and help us all save Undershaw! As you can read on their web site the matter is urgent.

Bibliography:
Harold Orel (ed.): Sir Arthur Conan Doyle – Interviews and Recollections. (In this book Bram Stoker’s interview is reprinted.)
Alistair Duncan: An Entirely New Country – Arthur Conan Doyle, Undershaw and the Resurrection of Sherlock Holmes
Jon Lellenberg, Daniel Stashower and Charles Foley: Arthur Conan Doyle – A Life in Letters
Brian W. Pugh: A Chronology of the Life of Sir Arthur Conan Doyle
Sir Arthur Conan Doyle: Memories and Adventures
Daniel Stashower: Teller of Tales – The Life of Sir Arthur Conan Doyle
Andrew Lycett: Conan Doyle – The Man Who Created Sherlock Holmes 

- – - – - – - – - – - – - – -

SherlockHolmes.se is the Swedish site about Sherlock Holmes and his world, and the content is usually in Swedish – but I (Mattias Boström) hope to publish more in English in the future.

At the moment I’m writing a non-fiction book about the 125 years long success story of Sherlock Holmes. The book – ‘Från Holmes till Sherlock’ (in English: ‘From Holmes to Sherlock’) will be published in Swedish in 2013. Hopefully it will be translated into English, too.

If you want, you can follow me on Twitter: @mattias221b

BBC:s interntidning Ariel skriver idag att inspelningen av tredje säsongen av Sherlock kommer att ske ”early 2013″. Beskedet kommer från en av seriens executive producers, Beryl Vertue. Hon säger samtidigt att det ännu är för tidigt att säga något om när serien kommer att visas på tv.

Säsong två tog tre månader att spela in och sedan dröjde det ytterligare fyra månader innan avsnitten sändes i januari 2012. Så gissningsvis kommer det dröja till hösten 2013 innan BBC sänder tredje säsongen och antagligen kommer SVT även denna gång att vara snabba med att visa avsnitten för svenska tittare.

Både Benedict Cumberbatch och Martin Freeman är för närvarande upptagna med andra filminspelningar (nya Star Trek-filmen respektive The Hobbit) och Steven Moffat har fullt upp med att skriva nya manus till tv-serien Doctor Who. Under säsong två drog filmandet ut på tiden pga att det var just svårt att få allas scheman att klaffa och med tanke på de uppåtgående karriärerna för Cumberbatch och Freeman kommer vi nog få se motsvarande dröjsmål även framöver.

För den som känner igen Beryl Vertues efternamn så beror det på att hon är mor till seriens producent Sue Vertue och sålunda svärmor till Steven Moffat.

(Tack till Erika K för tips!)

(This interview was originally done in Swedish and then translated by me – web site owner and Sherlockian Mattias Boström – so any errors in the translation are entirely mine. SherlockHolmes.se is the Swedish site about Sherlock Holmes and his world, and the content is usually in Swedish – but I hope to publish more in English in the future.)

First of all, who is Mika Hallor?
- I’m a pop culture nerd who currently live and work in England. I have always had a great interest in TV series and fictional characters. I spend most of my free time watching TV series, analysing and discussing. Preferably from a queer feminist perspective.

What is #believeinsherlock?
- It’s a movement where Sherlock fans have made it their task to ”whitewash” Sherlock’s name after the lies spread by Moriarty in ”The Reichenbach Fall”. In some ways it is an ARG (alternate reality game) where the fans experience what it would have been like to be one of the Sherlock fans of the series. How had they reacted to reports that Sherlock was a fake? Had you believed what media reported, believed in ”Rich Brook”, or had you stood firm in your opinion about Sherlock? The movement aims at spreading flyers, stickers, graffiti, tweeting, blogging, and otherwise expressing their support for Sherlock.

From the original post at earlfoolish.tumblr.com

How did you come up with the idea #believeinsherlock?
- It was almost immediately after the airing of the last episode of season two on BBC. I had seen a post on Tumblr inviting the fans to wear black mourning bands to show their support for Sherlock, just like the fans did when the short story ”The Final Problem” was first published (in 1893). To me that was fairly irrelevant. The Victorian readers didn’t know that Sherlock would return, so their grief was real and justified – but is the same for us? I thought that all the energy, grief and commitment that people showed could be used for something much more relevant. “Sherlock” takes place in the contemporary world, so why not make a response to reflect that? The TV series uses both social media and graffiti frequently, and I felt that if we used this as a starting point then we could develop something from what actually happened in the series that was fun and creative instead of sad and passive. The idea occurred to me on the Monday morning after the last episode was broadcasted, and during the day I worked on the blog post and discussed with some friends if they thought it would have any impact.

What kind of response did you get after publishing the blog post?
- The response was immediate. The post got several thousand likes and reblogs in just a few hours. I thought I was going to have to rely on some online friends to help me to spread my idea, and that we would be a couple of hundred at the most. But I had clearly underestimated the dedication of the fans.

Photographs from central Stockholm. (Photos by Tevin Stakston)

When did you realize that this movement would grow so big?
- Probably after the second day when we were approaching 10 000 notes on the post. It was then I realized that it had spread to facebook and on tumblr without any help from me. I think one of the reasons to why it spread so effectively was the fact that I already from the start gave suggestions for activities, why the activities were relevant, and not least that the hashtag #believeinsherlock was determined from the outset. None of that ”Eh, should I tag this, and how?”. I had already set the parameters, so people could contribute right away.

Do you think that the rapid spread may have been due to the fact that your original post was done on a Tumblr blog?
- I’m absolutely sure that the tumblr format contributed to spreading the movement the way it did. Not only because tumblr makes it easy to reblog blocks of text with images, where Twitter gives you only 140 characters. Fan culture – Sherlock, but also Harry Potter, Doctor Who, and Supernatural – has very strong bearings on tumblr. Tumblr is for example one of the first places that always finds and spreads new photos from filming locations, and material can be spread with lightning speed. I also already had nearly 1 000 followers and was somewhat known as a fan artist, which I think helped.

How does it feel now it’s so widespread? If you google ”believeinsherlock” it produces 1.5 million hits!
- It’s unbelievable. I often forget what a phenomenon it has become and that it was I who started it. It is especially fun when you see it spreading to popular blogs outside the tumblr sphere, online newspapers, and in some cases old media. I studied digital media a couple of years ago, and in almost every project that we worked on someone suggested that we should try to create something viral. Which we also did a few times, but never quite succeeded. Now, having launched something as massive as this, it feels really cool, especially when it was … almost random. It proves that you can’t really plan things like this, but if you have an idea that is good enough the rest will take care of itself.

Are there any leaders in the movement or how does it work?
- No, not really. I expressed early on that I did not want to become some kind of leader, instead I wanted everything to spread and grow … organically, if that is the best word for it. I think the lack of leadership has forced people to be more active, instead of waiting for others to do something just because you’re too lazy. Without leaders you realize that if you want #believeinsherlock to spread in your own hometown, then you have to make it happen yourself. There are a number of blogs and twitter accounts that have made it their task to gather and spread material, which is great.

What kind of person do you think is most attracted by #believeinsherlock? And why do you think they are attracted – is it primarily considered to be just for fun or are there other reasons?
- I believe that for many people this became a great and creative thing to do after the end of season. Many were very sad. Even if you as a viewer are fully aware that Sherlock survives, it is still very sad. The Sherlock fan culture has always been very passionate and they are not afraid to show it. The fans of the BBC Sherlock series are almost notorious for their fanaticism, and there are certain factions that can be a bit intimidating. But on the whole, it’s as simple as feeling the need to express your love for Sherlock. I know by personal experience how it feels to be so fanatical that people around you get fed up with you and sigh every time you open your mouth because they already know exactly what you are going to talk about. With #believeinsherlock we took the step from the dinner table to the street.

Speaking of streets, you mentioned graffiti. Has there been any criticism of #believeinsherlock?
- There has been a lot of controversy around the movement. Many people are annoyed by what they perceive as illegal graffiti and vandalism. In fact, very few of the contributions have been graffiti, and an even smaller proportion of those, illegal graffiti (much has been done on legal walls). I think most of the comments are made by people who find it hard to see others having fun, especially when they did not themselves came up with the idea. And I think they are afraid, afraid that some individuals will do something illegal and that all Sherlock fans will get in trouble because of it. Wimps! I’ve been in discussions like that, and I’m fed up because ultimately, these people only care about saving themselves and believe that all others are uneducated hooligans. Street art is also art.

Top: France (from parisian-sherlockians-pix.tumblr.com). Bottom: Shanghai (from ivypriest.tumblr.com).

And the opposite: what have you enjoyed most with #believeinsherlock so far?
- What I like most is seeing how fans in small towns in the middle of nowhere have found each other thanks to the movement. You think that you are the only person in a Texan, Finnish or Philippine small town, and suddenly you find a flyer in the grocery store. It’s also fun when they have big meet ups around the world and take photos. I think that’s the coolest thing so far, to see people finding each other. Because that’s often the most difficult part of online fan culture: you can find people with the exact same interests, but they often live on the other side of the world. But when we took it to the streets it turned out that we are everywhere.

Do you follow what’s happening?
- I follow the hashtag on tumblr on a fairly regular basis but I don’t post or reblog as much any more. I guess I’m sort of a chaotic neutral: I like to start something but then I prefer to just watch what happens until I loose interest.

What are your hopes for the future of #believeinsherlock? And do you think it will last?
- It would be nice if it could last until the next season, but it is hard to determine the viability of phenomena on Internet. It would also be cool if it somehow were included as a reference in the next season. It doesn’t have to be anything big, a little graffiti would be fun. We know that several of the actors and those involved in the production know about and like the movement, so it’s not totally impossible.

On North Gower Street in London, in front of the filming location of 221b Baker Street. In some parts of the movement there is a strong support to save Conan Doyle's home Undershaw.

Have you had a longstanding interest in Sherlock Holmes or is it something that begun with the TV series Sherlock?
- For me it’s relatively new. I’ve always known about Sherlock Holmes, of course, but for some reason I’ve never understood how you could be a fan. How can you be a fan of a collection of books? In spring 2010, friends brought me to the Sherlock Holmes Museum in London, and that’s the moment when I got it. I was still living in Sweden, and I discovered that the Granada Sherlock Holmes series aired on TV, and I realized it was perfect for relaxing watching. A few months later the BBC Sherlock series was broadcasted, and as a faithful fan of Doctor Who, I felt compelled to watch it. I have been hooked ever since. I’ve read all the canon, seen all the movies and TV series I’ve come across, and am now starting with newer books and adventures outside the canon (I can recommend The Hounds of D’Urbervilles, a collection of adventures about Moriarty, written from the perspective of Sebastian Moran).

Have you felt any interest for the Sherlockian world, i.e. the many Sherlock Holmes societies that exist around the world and the almost quasi academic research carried out?
- I must admit that the Sherlockian world doesn’t hold any particular appeal. I am quite happy in my little sphere, and my interest in Holmes is not very academic. I’m more the kind of a person who spend time on tumblr and type ”ajtykuyiluhfgdgfhkj” when new images from different TV series, films and such are released, drawing fan art, criticizing Steven Moffat for being a sexist pig, and discussing with anyone who automatically think it’s wrong that Watson will be portrayed by a woman of Asian descent in “Elementary” (Sexism! Racism!). Tumblr is where I live and thrive and where I’ll probably stay. It may be a contemporary thing, but the new generation of fans (who were hooked by Ritchie’s movies and “Sherlock”) simply doesn’t seem as interested in, for example, Holmes societies. The average age is low (about 15-17) and I often feel old, even though I’m only 23. But it’s exciting to see how it develops.

And finally, which actor do you think is the best Sherlock Holmes on film or TV?
- In the end it’s Cumberbatch. He may not be exactly the Holmes of the books, but I like him the best, because of the possibility of recognition (there are of course different opinions on whether he suffers from a ”disorder” or is a brilliant swine, but being on the autism spectrum myself I can relate on a personal level to a lot of what he does). Otherwise, it’s probably Jeremy Brett.

Interviewer: Mattias Boström (Twitter: @mattiasb)

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – -

Mika’s favourites

Do you have any examples of really creative contributions to #believeinsherlock?
- Oh yes, all the art. Not only did people make cool posters and flyers, but actually fan art of epic proportions appeared already day two and has continued to show up. Because of the constant stream of a tremendous amount of new pictures, it’s not easy to keep track of everything, but here are some favourites I’ve found.

(Click on the pictures to see the whole picture at its original web site.)

And below, one of Mika Hallor’s own contributions to the genre:

I can’t help but add one of my own favourites among Mika’s fan art – the famous Swedish children’s books detective Ture Sventon vs Sherlock Holmes – everyone who has seen Sven Hemmel’s original Ture Sventon drawings will love this:

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – -

Other Internet phenomena that have moved to the streets

Jack Werner (Photo: Martin Ridne)

I have interviewed Jack Werner, a Swedish Internet phenomenon expert, regarding other movements similar to #believeinsherlock.

Is it unusual for something spreading on the Internet to take the step into the real world? For instance posters placed around the city.
- No, it is not uncommon, even if it requires an extra measure of commitment from its audience. Many Internet phenomena have – as the use of the Internet has increasingly become an everyman’s tool – also taken hold in the real world, such as This Man, from the beginning a rather clumsily arranged viral campaign for a movie made 2009. The basic mystery of the story had such a strong attraction that it also broke through into the real world, and thousands of posters were put up all over the world. This Man was not in any way the first of its kind – back in 1994 an enigmatic campaign linked to Pink Floyd was launched, Publius Enigma, the impact still make people brood over it. One thing recognizable in #believeinsherlock, which is applicable in many other similar campaigns, is, as I initially stated, the commitment of a clearly defined group. These campaigns are fuelled by likeminded people that get in touch over the Internet through a shared nerd interest for a narrow topic. There are always really creative people in that group, who will come up with interesting ideas, which the others without too much effort can participate in. It’s just a bonus if you then can bring your own personal style through remixes and reinterpretations. Putting up posters is in this context a good example of how such a process evolves.

The original blog post was written on the blog platform Tumblr. When I asked Mika Hallor, she believed that this in fact might be one of the factors behind the rapid spread. What do you think?
- Yes, just like Twitter, there is in Tumblr an easy built-in way of sharing material. And also, you follow people who share your interests; so further spreading of material that interests you comes very natural. Then you must of course have a certain amount of luck for things to take hold – even the best idea may fall flat through bad luck or bad timing. But pop culture is strong on Internet, and especially if there is a recent occurrence, to which you can link everything. Then it just requires a megaphone, i.e. that a person with great influence discovers the phenomenon, to amass a huge fan base.

Read more:

(In Swedish) SherlockHolmes.se: Rörelsen #believeinsherlock har nått Sverige

Movieviral.com: ”Sherlock” Fans Create DIY Guerilla Marketing Campaign ”Believe In Sherlock”

Tor.com: What is the #BelieveinSherlock Movement? And How Did it Get So Widespread So Quickly?

Först och främst: vem är Mika Hallor?
- Jag är en popkultursnörd som för tillfället bor och jobbar i England. Har alltid haft stort intresse för tv-serier och fiktiva karaktärer. Spenderar största delen av min fritid med att se på serier, analysera och diskutera. Gärna ur ett queerfeministiskt perspektiv.

Vad är #believeinsherlock?
- Det är en rörelse där Sherlockfansen har gjort det till sin uppgift att ”rentvå” Sherlocks namn efter de lögner som spreds av Moriarty i avsnittet ”The Reichenbach Fall”. På sätt och vis är det ett ARG (alternate reality game) där fans sätter sig in i hur det skulle ha varit att vara ett av Sherlocks fans i serien. Hur hade man reagerat på uppgifterna om att Sherlock skulle ha varit en fejk? Hade man trott på det som skrevs i media, på ”Rich Brook”, eller hade man stått fast i sin åsikt om Sherlock? Rörelsen går ut på att man sprider flyers, klistermärken, klottrar, twittrar, bloggar, och på andra sätt uttrycker sitt stöd för Sherlock.

Från originalinlägget på earlfoolish.tumblr.com

Hur kom du på idén med #believeinsherlock?
- Det var ganska omedelbart efter att sista avsnittet av säsong två sänts på BBC. Jag hade på tumblr sett ett inlägg som gick runt där de uppmanade fans att bära svarta sorgband för att visa sitt stöd för Sherlock, precis som fansen hade gjort när novellen ”The Final Problem” först publicerats. Jag tyckte att det hela var ganska irrelevant. De viktorianska läsarna visste inte att Sherlock skulle återvända, och därför var deras sorg verklig och befogad, men för oss? Jag tyckte att all den energi och sorg och engagemang som folk uppvisade nog skulle kunna användas till något mycket mer relevant. Sherlock utspelar sig i vår samtid, varför då också inte göra ett gensvar som speglar detta? I serien används både sociala medier och graffiti flitigt, och jag kände att om man kunde utgå ifrån det så skulle man kunna göra något som både spann vidare på det som faktiskt hände i serien, och som samtidigt var roligt och kreativt i stället för sorgligt och passivt. Idén dök upp i mitt huvud någon gång på förmiddagen på måndagen efter det att sista avsnittet sänts, och under dagen filade jag på texten till inlägget och diskuterade lite med vänner om vad de trodde, om det skulle kunna ha någon genomslagskraft.

Vad blev gensvaret när du gick ut med din uppmaning?
- Gensvaret var omedelbart. Inlägget fick flera tusen likes och reblogs på bara några timmar. Jag trodde att jag skulle bli tvungen att förlita mig på att vänner online hjälpte mig att sprida det, och att vi kanske som max skulle bli ett par hundra. Men jag hade helt klart underskattat fansens engagemang.

Fotografier från centrala Stockholm. Foto: Tevin Stakston.

När började du förstå att den här rörelsen skulle växa sig så stor?
- Jag tror redan efter andra dagen då vi redan började närma oss 10 000 notes på inlägget. Det var också då som jag insåg att det spritt sig till facebook och tumblr utan att jag hade behövt lyfta ett finger. Jag tror att en anledning till att det kunnat spridas så effektivt var just att jag redan i det allra första inlägget gav förslag på aktiviteter, varför just de aktiviteterna var relevanta, och inte minst att hashtaggen #believeinsherlock var bestämd redan från början. Inget av det där ”Öhm, borde jag tagga det här, och hur?”. Jag hade redan satt de parametrarna, så folk kunde bidra med en gång.

Tror du att den snabba spridningen kan ha varit hjälpt av att du bloggade din ursprungspost i just Tumblr?
- Jag tror absolut att just tumblr-formatet bidragit till att rörelsen spridit sig som den gjort. Inte bara för att tumblr gör det enkelt att reblogga stora stycken text med bilder, där twitter bara ger dig 140 tecken. Just fankultur, inte bara Sherlock utan annat som Harry Potter, Doctor Who och Supernatural, har väldigt starka fästen på tumblr. Tumblr är t ex ett av de första ställen som alltid hittar och sprider nya foton från inspelningsplatser, och material kan spridas blixtsnabbt. Jag hade också redan närmare 1 000 followers och var lite småkänd som fanartist, vilket jag tror hjälpte.

Hur känns det när det har fått så här stor spridning? En googling på ”believeinsherlock” ger 1,5 miljoner träffar!
- Det är rätt ofattbart. Ofta glömmer jag nästan bort hur stort det har blivit och att det var jag som drog igång det. Det är särskilt kul när man ser att det spridit sig till populära bloggar utanför tumblr-sfären, nättidningar, och i vissa fall även gammelmedia. Jag pluggade digitala medier för något år sedan, och nästan i vartenda projekt som vi jobbade på var det någon som föreslog att man skulle försöka skapa något viralt. Vilket vi också gjorde ett par gånger, men aldrig riktigt lyckades med. Att nu ha varit med och dragit igång något så massivt som det här känns ju verkligen häftigt, särskilt när det var så… slumpmässigt nästan. Det bevisar att det inte riktigt går att planera saker som det här, men har man en idé som är bra nog så sköter sig resten självt.

Finns det någon sorts ledande personer inom rörelsen eller hur funkar det?
- Nej, i princip inte. Jag var tidigt tydlig med att jag inte ville bli någon slags ledare, utan jag ville att allt skulle spridas och växa… organiskt, om det nu är bästa ordet för det. Jag tror att just bristen på ledare har gjort att folk inte sitter och väntar på att andra ska ta tag i något för att man är för bekväm själv. Finns det inga ledare så inser man att vill man att #believeinsherlock ska spridas till ens hemstad, ja då får man minsann själv se till att det händer. Det finns ett antal bloggar och twitterkonton som tagit sig an att samla ihop material och sprida vidare, vilket är jättekul att se.

Vilken typ av personer tror du lockas mest av #believeinsherlock? Och varför tror du att de lockas – ses det mest som en kul grej eller finns det andra skäl?
- Jag tror att det för många blev ett bra och kreativt sätt att sysselsätta sig själv efter säsongen tog slut. Många var väldigt ledsna. Även om man som tittare är fullt medveten om att Sherlock överlever så är det fortfarande så himla sorgligt. Sen har ju fankulturen för Sherlock alltid varit väldigt passionerad, och jag tror att man gärna stoltserar med det. Vad gäller just BBC:s Sherlock så har fansen nästan blivit ökända för sin fanatism, och det finns vissa falanger som kan vara lite skrämmande. Men på det stora hela så är det helt enkelt så att man behöver få utlopp för sin kärlek för Sherlock. Jag vet själv hur det är att vara så fanatisk att ens omgivning tröttnar på en och suckar varje gång man öppnar munnen för att de redan vet precis vad det är man kommer att prata om. Med #believeinsherlock tog vi det från middagsbordet till gatorna.

På tal om gatorna, du nämnde ”klotter” tidigare. Har det framkommit någon kritik mot #believeinsherlock?
- Det har varit en hel del kontrovers kring rörelsen måste jag säga. Många har ondgjort sig över i deras ögon illegal graffiti och vandalisering. I själva verket är det en mycket liten del av bidragen som alls varit graffiti, och en ännu mindre del av dem som i sin tur varit illegal graffiti (mycket har gjorts på lagliga väggar). Jag tror det helt enkelt beror på att det alltid är jobbigt att se andra ha roligt, särskilt när det inte var en själv som kom på det. Och jag tror att de är rädda, rädda att någon individ ska göra något illegalt och att alla Sherlockfans ska få skit för det. Mesar, säger jag bara. Jag har tagit de diskussionerna, och jag är trött på dem, för i slutändan är de personerna bara rädda om sitt eget skinn och tror att alla andra är huliganer utan utbildning. Gatukonst är också konst.

Övre bilden: Frankrike (från parisian-sherlockians-pix.tumblr.com). Nedre bilden: Shanghai (från ivypriest.tumblr.com).

Om vi ser till det motsatta: vad har varit roligast med #believeinsherlock hittills?
- Det jag gillar allra mest är när jag ser hur fans i små orter i mitten av ingenstans har hittat varandra tack vare rörelsen. Att tro att man varit ensam i en håla i Texas, Finland eller Filippinerna, och plötsligt hitta en flyer i mataffären. Det är också kul när de haft stora meetups runt om i världen och fotat. Det är nog egentligen det som varit det häftigaste, att få se hur människor har funnit varandra. För det är ofta det som är det svåra med fankultur på nätet: man kan hitta personer med precis samma intressen, men ofta så är de personerna på andra sidan jorden. Men när vi tog det till gatorna så visade det sig att vi finns överallt.

Följer du mycket av det som händer?
- Jag följer hashtaggen på tumblr någorlunda regelbundet, jag varken postar eller rebloggar särskilt mycket material själv längre. Jag gissar att jag är lite av en chaotic neutral: jag drar gärna igång något men sen står jag helst och iakttar var som händer tills jag tröttnar.

Vad hoppas du ska hända med rörelsen #believeinsherlock i fortsättningen? Och tror du att den kommer hålla i sig?
- Det hade varit kul om den kunde hålla i sig ända fram till det att nästa säsong kommer, men det är svårt att avgöra livskraften hos internetfenomen. Annars hade det ju varit tufft om det på något sätt kom med en referens till den i nästa säsong. Det behöver inte vara något stort, men något litet klotter hade varit roligt. Vi vet att flera av skådespelarna och de involverade i produktionen känner till och tycker om rörelsen, så det vore inte helt omöjligt.

På North Gower Street i London, framför inspelningsplatsen för 221b Baker Street. Inom vissa delar av rörelsen finns även ett starkt stöd att rädda Conan Doyles bostad Undershaw. Bilder från bakerstreetbabes.tumblr.com.

Har du länge haft ett intresse för Sherlock Holmes eller är det något som kommit i samband med tv-serien Sherlock?
- Det är relativt nytt för mig. Jag har ju alltid känt till Sherlock Holmes, såklart, men av någon anledning hade jag svårt att förstå hur man kunde vara ett fan, vad fanns det att vara ett fan av? En samling böcker? Våren 2010 blev jag av vänner meddragen till Sherlock Holmes-museet i London, och det var väl i princip då som jag började förstå. Det var när jag fortfarande bodde i Sverige, och jag upptäckte att Granadas Sherlock Holmes gick på en av de mindre kanalerna (tror det kan ha varit åttan eller nian), och insåg att det var perfekt avslappnings-tv. Ett par månader senare kom BBC:s Sherlock, och som troget Doctor Who-fan så kände jag mig tvungen att se det. Och sen dess har jag varit fast. Läst all canon, sett alla filmer och serier som jag kunnat komma över, och har nu börjat intressera mig för nyare böcker och äventyr utanför canon (kan rekommendera The Hounds Of D’Urbervilles, en samling äventyr om Moriarty, skrivna ur Sebastian Morans perspektiv).

Har du även känt någon dragning till den sherlockianska världen, dvs den stora mängd Sherlock Holmes-sällskap som finns runtomkring i världen och den närmast kvasiakademiska forskning som utförs?
- Jag måste erkänna att resten av den sherlockianska världen inte känns särskilt lockande. Jag är ganska nöjd här i mitt hörn, och mitt intresse för Holmes är nog inte så akademiskt. Jag är mer sorten som hänger på tumblr och skriver ”ajtykuyiluhfgdgfhkj” när det släpps nya bilder från olika tolkningar, ritar fanart, kritiserar Steven Moffat för att vara ett sexistiskt svin, och diskuterar med de som automatiskt tycker att det är fel att Watson kommer att spelas av en kvinna av asiatisk härkomst i Elementary (Sexism! Rasism!). Tumblr är där jag bor och trivs och där jag nog lär förbli. Det kanske bara är ett tidens tecken, men den nya generationen av fans (som tillkommit i och med Ritchies filmer och Sherlock) verkar helt enkelt inte lika intresserade av t ex Holmes-sällskapen. Medelåldern är låg (ca 15-17) och jag känner mig ofta gammal, trots att jag bara är 23. Men det är spännande att se hur det utvecklas.

Och slutligen, vilken skådespelare tycker du är bäst som Sherlock Holmes på film/tv?
- Jag måste säga Cumberbatch ändå. Han kanske inte är den som är mest som Holmes från böckerna, men han är den jag tycker bäst om, på grund av igenkänningsfaktorn (åsikter går ju isär om huruvida han har någon ”störning” eller bara är ett briljant as, men det är mycket av det han gör som jag kan relatera till som person på autismspektrumet). Annars är det nog Jeremy Brett.

Intervjuare: Mattias Boström

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – -

Mikas favoriter

Har du exempel på några riktigt kreativa bidrag till #believeinsherlock?
- Ja herregud all konst. Inte bara det att folk gjort coola posters och flyers, men faktiskt fanart av episka proportioner dök upp typ dag två och har rullat in sen dess. Eftersom det rullar in så otroligt mycket nya bilder hela tiden så har det varit lite svårt att föra något slags lättnavigerat arkiv över det. men här är några favoriter jag grävt fram.

(Klicka på bilderna för att se hela bilden och komma till respektive originalpublicering.)

Och här nedan ett av Mika Hallors egna bidrag till genren:

Jag (dvs Mattias Boström) kan dessutom inte låta bli att komplettera med en av mina favoriter bland Mikas fanart – Ture Sventon vs Sherlock Holmes:

- – - – - – - – - – - – - – - – - – - – - – -

Fler nätfenomen som tagit steget ut i verkligheten

Jack Werner (Foto: Martin Ridne)

SherlockHolmes.se har frågat Jack Werner, expert på nätfenomen, om #believeinsherlock har sin motsvarighet i andra liknande rörelser.

Är det ovanligt att något som sprider sig på nätet även innebär en spridning ute i verkligheten? I det här fallet bl a i form av affischer på stan.
- Nej, det är inte ovanligt, även om det kräver ett extra mått av engagemang från sin publik. Många nätfenomen har i takt med att internetanvändande blivit folkligt också slagit igenom i verkligheten, exempelvis This Man, en från början ganska taffligt ordnad viralkampanj för en film från 2009. Grundmysteriet i den historien hade så stark attraktion att den slog igenom i verkligheten, och tusentals affischer sattes upp internationellt. This Man var emellertid inte på något sätt först – redan 1994 lanserades en gåtfull kampanj kopplad till Pink Floyd, Publius Enigma, vars genomslag i verkligheten gjort att folk än idag grubblar över den. Det man kan identifiera i #believeinsherlock, som återkommer i många andra liknande kampanjer, är som jag inledningsvis konstaterade engagemanget i en tydligt definierad grupp. Delar du nördigheten i ett smalt ämne med andra människor som du kan komma i kontakt med över nätet är det alltid sprängstoff för såna här kampanjer – det finns alltid några extra kreativa människor med i det gänget, som kan komma på intressanta idéer som de andra utan att anstränga sig alldeles för mycket kan delta i. Kan du dessutom genom remixar och omtolkningar tillföra din egen personliga stil om du vill är det bara ett plus. Affischuppsättningarna i den här kontexten är ett bra exempel på hur en sån process kan gå till.

Originalinlägget var ju skrivet på bloggplattformen Tumblr. När jag frågade Mika Hallor så trodde hon att det kan vara en av faktorerna bakom den snabba spridningen. Vad tror du?
- Ja, i likhet med Twitter har ju Tumblr en inbyggd vidaredelningsmöjlighet. Dessutom följer du ju gärna de som delar dina intressen, varför vidarespridning av material som intresserar en kommer väldigt naturligt. Sen är det klart att man måste ha en viss dos av tur för att saker ska slå igenom – även den bästa idén kan falla platt om du bara har otur eller dålig timing. Men popkultur är starkt på nätet, och särskilt om det finns ett färskt exempel man kan länka det hela till. Då krävs det bara att en och annan megafon, d.v.s. person med stor genomslagskraft, upptäcker fenomenet för att det ska kunna få en enorm fanbase.

Läs mer:

SherlockHolmes.se: Rörelsen #believeinsherlock har nått Sverige

Movieviral.com: ”Sherlock” Fans Create DIY Guerilla Marketing Campaign ”Believe In Sherlock”

Tor.com: What is the #BelieveinSherlock Movement? And How Did it Get So Widespread So Quickly?

Det amerikanska TV-bolaget CBS aviserar att man ämnar lansera en ny Holmesserie som utspelas i modern tid med en kvinna i rollen som Watson. Det fick mig att minnas en annan Holmespastisch som utspelas i modern tid – James Goldmans gripande pjäs They Might be Giants.

Pjäsen sattes först upp i London 1960. Men då författaren ej blev nöjd med resultatet blev den liggande tills 1971 då den återuppstod som en sympatisk och varmt mänsklig film hos Universal, regisserad av Anthony Harvey och med de tidigare Oscarsbelönade skådespelarna George C Scott och Joanne Woodward i huvudrollerna. Samtidigt lät Goldman publicera pjäsen som illustrerad pocketbok.

Filmens handling är förlagd till 1970. När den förmögne och framgångsrike New York-advokaten Justin Playfairs hustru avlider kullkastas hela hans värld. Chocken driver honom in i ett psykotisk tillstånd där han, fjärmande sig från den reella världen, lever sig in i och identifierar sig med Sherlock Holmes. Han skaffar sig dennes kläder, deerstalker, violin och pipa och tillbringar sin tid i hemmet i ett iordningställt laboratorium.

Under sin behandling på en psykklinik tilldrar Playfair sig den ensamstående psykologen Dr Mildred Watsons intresse. Playfair är först misstänksam men när han får höra hennes namn släpper han under terapeutiska samtal in henne i sin nya värld. Deras från början professionella relation utvecklas känslomässigt och Mildred Watson, fängslad av Playfairs patos, integritet och oförminskade intelligenta kapacitet, blir hans följeslagare under en allt intensivare surrealistisk odyssé i New York där de letar efter spår och antydningar från professor Moriarty. De mest vardagliga föremål och händelser får en ny logisk tolkning och innebörd och blir till delar av ett hotfullt sammanhang. Under sin ovillkorliga kamp mot brottslighet och orättvisor möter Playfair och Watson flera färgstarka personligheter som ställer upp för att hjälpa dem.

Den sympatiska och känslosamma filmen utmynnar i att Playfair och Watson blir alltmer beroende av varandra mot den övriga världen. Filmen har en litterär kvalitet – många biobesökare förstod den ej medan den för andra upplevdes som något av en kultfilm. Den visades på sin tid även i Sverige och finns sedan år 2000 tillgänglig på DVD om någon kan finna den – på svenska under den fantasilösa titeln Kanske en Sherlock Holmes. Jag äger Goldmans illustrerade pocketutgåva hos Lancer Books men den är ganska sällsynt, senast såg jag en antikvarisk notering på 125 dollar.

/ Ted Bergman

Läs mer artiklar av Ted Bergman på hans sajt

Innehållet i flödet på sidan består till stor del av de statusuppdateringar som jag själv lägger upp (där det står SherlockHolmes.se som avsändare), ofta är det i form av länkar, antingen till artiklar här på sajten eller till annat intressant material på nätet. Läs gärna även kommentarerna till de olika statusuppdateringarna, eftersom det ofta är där som innehållet fördjupas. Dessutom kan alla som Facebookgillar sidan lägga in egna statusuppdateringar i flödet – ett utmärkt sätt att skapa dialog och tipsa varandra om intressanta Sherlock Holmes-saker.

Sidan finns på adressen http://www.facebook.com/SherlockHolmes.se

Nedanstående ruta finns även på förstasidan här på sajten och innebär ett enkelt sätt att gilla Facebooksidan.

Scandinavian Sherlockians handlar framför allt om tv-serien Sherlock. Bloggen skrivs av Erika (från Sverige) och Aino (från Finland), och båda länkar även till privata sidor med ytterligare Holmes-material, bl a fanfiction om Sherlock Holmes.

Swedelockians unite! (Sherlock in Sweden) är en svensk samlingsplats för #believeinsherlock – läs mer om denna rörelse i mitt tidigare inlägg.

Nästa debatt på samma tema kommer att äga rum i London söndagen den 18 mars och kommer samtidigt att kunna följas online. Debatten kommer att försiggå mellan två lag som representerar de olika båda moderna Sherlock Holmes-tolkningarna.

Läs mer om de båda lagen och en presentation av debatten på deras Slideshare-sida.

Debattens Facebooksida och hemsida.

Och trailern för debatten:

Tack till Erika för tipset!

Amerikanska CBS har bestämt sig för att göra samma sak som BBC har gjort – att flytta Sherlock Holmes till modern tid. Tv-serien kommer heta ”Elementary” och utspelar sig i New York. Jag har tidigare nämnt att Jonny Lee Miller spelar Sherlock Holmes. Och nu har det offentliggjorts att Watson spelas av Lucy Liu. Serien handlar om Holmes som nyligen kommit ut från avgiftning och som bor tillsammans med sin ”sober companion” (eventuell betydelse) Joan Watson, en före detta kirurg som förlorat sin läkarlicens efter att en patient dött.

BBC behöver alltså inte oroa sig för att CBS-satsningen blir en ren kopia på succéserien ”Sherlock”.

I denna välsignade väckelsetid, när Mr Sherlock Holmes person strålar starkare än både Zlatan och Lisbeth Salander, kanske inledningen av följande artikel i Böckernas Värld nr 4 1971 kan skänka tröst och hugsvalelse till någon troende:

”Det är inte sant att Sherlock Holmes sover med en märkvärdig mössa på sig. Inte heller är det sant att han röker en stor krum sjöskumspipa som liknar en hörlur. Det finns i själva verket inte ens något belägg för att Holmes någonsin skulle ha yttrat de berömda orden: Elementary, my dear Watson!

Men något att tro på måste man väl ändå ha? Ja, redaktören för den amerikanska tidskriften Baker Street Journal publicerade en gång följande insändarbrev:

Kära farbror redaktören!
Jag är en ung och blond flicka […] och alla jag känner bara skrattar åt mig för att jag tror på Sherlock Holmes. De säger att det inte finns någon sådan person och att han är påhittad för att lura folk. Var snäll och säg att Sherlock Holmes finns.
Virginia West

Kära Virginia!
Dina vänner har alldeles fel och du har rätt. Sherlock Holmes måste finnas. Hur skulle vi kunna undvara en så stor man som skänkt mänskligheten så mycket glädje och äventyr. Bara därför att han är en legend finns ingen anledning att sluta tro på honom. Ingen av tvivlarna har väl någonsin sett Abraham Lincoln eller George Washington men skulle väl aldrig tvivla på att dessa existerat bara för att man är hänvisad till böcker om man vill lära känna dem. […] ”

// Ted Bergman

Läs mer artiklar av Ted Bergman på hans sajt